(Suomeksi täällä)

Invandring är inte ensamt lösningen på Finlands ekonomiska problem och vårt hållbarhetsunderskott, men utan invandring kommer vårt land sakta men säkert att glida ner i allt djupare ekonomiska trångmål. För att överbrygga hållbarhetsgapet behöver vi invandring. 

Att invandring är nödvändigt är ett faktum som både ledande nationalekonomer och tjänstemän på finansministeriet stöder. Allmänt anses vi behöva en nettoinvandring på åtminstone 40 000 per år för att få vår ekonomi i balans med den nativitet vi har idag. Mot den bakgrunden är det varken förnuftigt eller ansvarsfullt att odla tanken på att begränsa invandringen i syfte att hålla vår befolkning så homogen som möjligt. En sådan strävan skulle komma till ett högt pris. 

I slutet av denna text kommer jag att berätta vilka åtgärder vi behöver för att nå detta mål.

Låt oss granska frågan närmare: det finns många olika sorter av invandring. När man talar om invandring tänker många på de människor som huvudsakligen kom via Turkiet under åren 2015–16. I verkligheten är den typen av humanitär invandring ett undantag.

Och för all del: Om vi vill undvika en upprepning av sådana migrationsmängder, bör vi som EU arbeta för global stabilitet. Det innebär investeringar i bistånd, bekämpning av klimatförändringen och finansiering av åtgärder som hjälper de länder som är värst utsatta att hantera följderna av klimatförändringen. 

Antalet personer som söker asyl i Finland är svårt att reglera. Det påverkas av internationella kriser, inte av Finlands egna åtgärder. Kriterierna för att bevilja skydd är också i hög grad internationella. De senaste åren har det getts i medeltal cirka 2 000 positiva asylbeslut i Finland. Det är en låg och helt hanterbar siffra. 

Humanitär invandring är en följd av det internationella avtalssystem som vi anslöt oss till efter andra världskriget. Inom detta system används inte någon poängsättning – inte ens i Kanada – utan asyl beviljas baserat på individuella kriterier och en bedömning av behovet av skydd. 

Vissa får asyl, andra inte. Det faktum att bara en del av de sökande beviljas asyl betyder inte att systemet är trasigt eller att det missbrukas. Det betyder bara att kriterierna är strikta.

Vi kan därför inte helt förutse antalet flyktingar eller arbetskraftsinvandrare som kommer till Finland. Det vi kan påverka är Finlands rykte och attraktionskraft. Den största gruppen invandrare utgörs normalt av personer som kommer till Finland för arbete, studier eller av familjeskäl. Ur ett ekonomiskt perspektiv är denna grupp i regel  mycket önskvärd för Finland.

En student som kommer till Finland från ett land utanför EU/EES-området betalar i princip sina studiekostnader själv. Detta innebär att vi bör hålla fast vid honom eller henne på alla sätt vi kan när hen tar examen här. 

En arbetskraftsinvandrare däremot kommer hit för att arbeta. Det innebär att hans eller hennes sysselsättningsgrad vid ankomsten är 100 procent. Dessutom visar statistiken att  sysselsättningsgraden bland arbetskraftsinvandrare även på längre sikt är högre än hos den inhemska befolkningen. 

I offentligheten har den positiva effekten av arbetskraftsinvandring på nationalekonomin ifrågasatts. För att kunna dra rätt slutsats om detta är det viktigt att minnas några saker: 

Alternativet till att en arbetskraftsinvandrare bidrar med sin arbetsinsats här är nästan alltid att ingen arbetsinsats skapas alls – produkten förblir ogjord och nationalekonomin växer inte. 

Rekrytering från utlandet är en så pass arbetskrävande och ofta dyr process att vi med stor säkerhet kan anta att företaget innan det ger sig in i ett sådant projekt utforskat alla alternativa vägar grundligt. 

Spelar det då någon roll hur mycket en person som kommer till Finland för att arbeta tjänar? Självklart gör det det. Men det spelar också roll om jordbrukets skördar blir kvar påi åkern, om sjuka människor lämnas utan vård eller om hus inte byggs, och så vidare. 

Just av den här anledningen anser jag att tanken att en invandrare – eller vem som helst som arbetar i ett låglönejobb och som till exempel får bostadsbidrag eller någon annan form av inkomstöverföring och därmed har högre bidrag än vad hen betalar i skatt – skulle vara en börda för nationalekonomin är grovt förenklad och felaktig.

Lönen bestäms å andra sidan, och lyckligtvis, av kollektivavtalen, inte av någons födelseort eller härkomst. 

Är då en arbetskraftsinvandrare en “deltids-slappis”, “osa-aikapummi”, som man nyligen påstod i riksdagens plenisal?

För att besvara den frågan kan det vara värt att reflektera över vad var och en av oss själva skulle vara villig att göra för att få ett jobb. Skulle jag lämna mitt nätverk, min bekanta kultur och flytta tusentals kilometer till ett helt främmande land för att arbeta för en, i vissa fall, medioker lön?

Troligen skulle få av oss göra det. Och faktum är, att få av oss ens skulle vilja flytta från vår hemort för att hitta arbete. För vårt hem är vårt hem. 

Grundantagandet måste vara att de som kommer hit vill arbeta. Påståenden om att det finländska socialskyddet skulle vara en attraktionsfaktor stöds inte av forskningen. Hittills har migrationsströmmarna inte indikerat att Finland skulle vara särskilt attraktivt. 

Arbetskraftsinvandrare arbetar. De jobbar antingen som anställda eller som företagare. Företagande är dessutom betydligt vanligare bland invandrare än bland den inhemska befolkningen. Delvis beror detta på svårigheter att få anställning, vilket ibland handlar om bristande språkkunskaper, men ofta också om företags attityder och en styv arbetsmarknad.

Företagens attityder förändras sakta men säkert. Det är uppmuntrande att det ofta är svårast att anställa den första personen med utländsk bakgrund. När misstankarna väl har övervunnits är det mycket lättare att anställa nästa. Forskning stöder öppenhet i anställningspolitiken, eftersom det är känt att anställning av personer med utländsk bakgrund korrelerar med framgångsrika exportinsatser i företag. (https://www.oru.se/nyheter/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv-2013/okad-export-med-utrikesfodda-medarbetare/) 

Liknande forskningsrön finns även från Finland. I en undersökning genomförd av Företagarna i Finland är budskapet tydligt:

”Enligt undersökningen har företagens förmåga att betjäna olika kundgrupper stärkts avsevärt som en följd av att invandrare anställts. Arbetsgemenskapens atmosfär har också förbättrats, liksom personalens förmåga att utveckla nya lösningar och företagets förmåga att hitta den kompetens de behöver.”

Företagarorganisationens expert Sonja Antosalo konstaterar i pressmeddelandet:
”Att anställa invandrare har utvecklat företagen. Till exempel har personalens attityder blivit mer toleranta.”

Vi måste alltså arbeta för att öka vår attraktionskraft. För att lyckas med detta behöver vi reformera flera processer kopplade till anställning och arbetslivet. Svenska folkpartiet presenterade i augusti sina egna förslag för att främja detta arbete.

Den andra sidan av myntet är attityden. Vi vet att det förekommer rasism i Finland. Det finns rasism både i vardagen och i den politiska diskussion som förs. Samtidigt vet vi att attitydklimatet i det mottagande landet är en nyckelfaktor för hur väl de som kommer hit integreras.

Ju mer vi ifrågasätter olika grupper av människor, ju mer rasism och fördomar som förekommer i samhället, desto fler utmaningar möter vi på grund av dålig integration. Ju mer öppet och mottagande vårt samhälle är, desto bättre hittar de som kommer hit arbete som motsvarar deras erfarenheter och deras kompetens. En äkta matchning mellan kompetens och behov höjer produktiviteten. Fördomar skyddar alltså inte vår ekonomi utan skapar ineffektivitet.

Jag är övertygad om att de flesta människor vill känna samhörighet och uppleva att de lyckas när de flyttar till ett nytt land – oavsett orsaken till flytten. Vår uppgift som finländare är att möjliggöra känslan av samhörighet och att vara behövd. Bara på så sätt kan alla som är en del av vårt samhälle bidra till det gemensamma.

Därför borde vi också ändra vårt språkbruk: i stället för att tala om första generationens invandrare borde vi tala om första generationens finländare.

Under denna regeringsperiod försöker vi påskynda arbetskraftsinvandringen genom en rad olika åtgärder.

Den i offentligheten kritiserade tremånadersregeln är i sig en stor förbättring jämfört med den nuvarande lagstadgade  nollmånadersregeln. Den tremånadersregel som Migri de facto tillämpar redan idag kommer att luckras upp. I framtiden kommer personer som har bott i Finland i över två år eller som tjänar mer än ca 3 500 euro i månaden att kunna vara arbetslösa i upp till sex månader med sitt gamla uppehållstillstånd. Det blir också lättare att byta bransch – kraven på behovsprövning lättas.

Vi gör det också lättare att stanna kvar i Finland efter avslutade studier. I framtiden kommer vi att erbjuda mer utbildning på engelska i gymnasiet. Studentexamen på engelska blir även det en verklighet. 

Det är helt klart att vi behöver flera åtgärder. Processerna måste utformas så att det är lätt att slå sig ner i Finland. Om det tar över ett halvt år att öppna ett bankkonto i Finland, medan samma sak kan göras på några veckor i vårt grannland Estland, är något fel. Vi behöver ett två veckors servicelöfte inte bara för att få ett arbetstillstånd, utan också för att öppna bankkonton, ordna försäkringar och få plats på dagis eller skola. Och processerna måste vara kontinuerliga – en familj kan komma till Finland när som helst under årets lopp. 

Beskattningen för så kallade nyckelpersoner måste vara konkurrenskraftig, och särskilt när det gäller beskattning av optioner, som är en central fråga för startup-sektorn, måste vi vara mer attraktiva än våra grannländer.

Expat-familjer som flyttar till Finland måste vara säkra på att deras barn kan studera på engelska om de så vill – utan att naturligtvis glömma att integrationen fungerar bäst när man effektivt lär sig de inhemska språken.

För språkinlärning är det viktigt att kunna öva det nya språket så mångsidigt som möjligt i olika livssituationer. ”Pokkasvenska” och ”pokkafinska” är viktiga första steg i integrationen, och därför måste vi finländare förstå vår roll i att stödja invandrares språkinlärning. Låt människor lära sig i vardagliga situationer. 

Finländska företag måste utmana sig själva att öka personalens mångfald genom att våga anställa utlänningar och ge möjlighet till språkinlärning i arbetet. 

Och det är klart att integration på svenska också måste bli vanligare, helt i enlighet med regeringsprogrammet, också eftersom svenska är lättare att lära sig för personer från de flesta länder.

Sist, men inte minst bör vi avskaffa behovsprövningen av arbetskraft. En invandrare som har fått arbetstillstånd för en viss bransch bör enkelt kunna byta till en annan bransch om en sådan möjlighet erbjuds. Ur ett produktivitets- och ekonomiperspektiv är det inte meningsfullt att upprätthålla mekanismer som begränsar sysselsättningen och människors möjlighet att ta de utmaningar som erbjuds.

Som sammanfattning: Finland behöver invandring och en god integrationsprocess. Finland behöver en sansad och konstruktiv diskussion om invandring. En diskussion som inte drivs av polariserande identitetspolitik. Vi måste prata om de rädslor som är kopplade till invandring och diskutera invandring baserat på fakta, inte fördomar. 

En sådan konstruktiv diskussion om invandring är faktabaserad. Den diskuterar inte invandring via några enstaka goda eller dåliga exempel, utan bygger på en helhetsbild – medveten om vilken den alternativa vägen skulle vara. En konstruktiv diskussion tar också hänsyn till vad ett kategoriskt motstånd mot invandring innebär för det finländska samhällets hållbarhet och framgång.

Världen är internationell. Handeln är internationell. De megatrender som driver utvecklingen är internationella. Motorn i vår ekonomi, exporten, bygger på vår förmåga att dra nytta av internationaliseringen. Framgång på exportmarknaden kräver en stark förståelse för marknader och insikt i olika kulturers sätt att fungera. Därför är det ren dårskap att tro att minskad invandring – och därmed minskad internationalisering – skulle vara till fördel för ett litet land som Finland.

Vi ska alltså inte bara vara en hyfsat bra arbetsmarknad ur en invandrares perspektiv. Vi ska vara den mest attraktiva i världen. Ett litet land måste våga tänka stort.