Det är viktigt att synliggöra alla dimensioner av vår kulturhistoria i skolundervisningen

/2 Kommentarer/i , , , /av

(Kirjoitus suomeksi täällä)

Skolans roll är att lära ut både färdigheter och bildning. 

I detta ingår kunskap om kulturhistoria och konst. Europas och Finlands kulturhistoria är starkt förknippad med den kristna kyrkans budskap och verksamhet. Därför är det omöjligt att studera till exempel renässansens bildkonst utan att ta hänsyn till den religiösa symbolik som är förknippad med den. Vi kan inte heller förstå barockmusiken utan att man ta i beaktande dess koppling till kyrkan, och den finska arkitekturhistorien kan inte förstås utan att vi tar också betraktar vår kyrkliga byggnadstradition. 

Det är viktigt att synliggöra alla dimensioner av vår kulturhistoria i skolundervisningen, och det är möjligt att göra det på ett sätt som gör det möjligt för människor av alla religioner att vara en del av den.

Helsingin Sanomat berättade igår om hur en skola inte såg det som möjligt att ta del av en konsert där Händels Messias uppfördes. Jag ser att det i sådana fall främst handlar om att undervisa i kulturhistoria, och genom att skolan tydliggör  detta kan alla delta i undervisningen.

Ju bredare förståelse vi har för vår kulturhistoria, desto bättre rustade är vi att hantera vår tids olika utmaningar. För att veta vart vi är på väg måste vi veta var vi kommer ifrån. Jag vill uppmuntra skolorna att fortsätta att erbjuda sina elever ett så brett spektrum av vår kulturhistoria som möjligt; såväl Händel, Botticelli, Simberg som Engel, vars konst alla bygger på den kristna traditionen.

Det är anmärkningsvärt att många nutida finländska konstnärer – Heikki Marila, Marita Liulia, Eija-Liisa Ahtila, Pirkko Saisio och Kaija Saariaho, för att nämna några – ofta har hämtat inspiration till sin konst från det det kulturarv och den andlighet som hänför sig till den kristna kyrkan.

En så djup förståelse som möjligt för olika kulturella influenser och världsåskådningar kan ses som ett centralt mål för den grundläggande utbildningen i Finland. Det är en sak att kräva erkännande av en religion eller världsåskådning, och det är inte heller skolans uppgift. Men en central uppgift är att erbjuda ett fönster in i olika kulturella fenomen och relaterade tankesätt. 

Om att läsa och förstå – ”den finländska grundskolan är en verklig framgångssaga”

/0 Kommentarer/i , , , /av

Den finländska skolan har ett väldigt gott rykte och av goda skäl. Vi har en bra grundskola i Finland.

Orsakerna är säkert många och har att göra med traditioner och kultur, men en helt avgörande faktor är också vår kunniga och motiverade lärarkår.

Det är rätt ovanligt internationellt sett att det krävs en magisterexamen för att få undervisa i grundskolan.

Vår lärarutbildning håller dessutom hög klass. På den internationella lärardagen som firades den 5 oktober, fick vi alla orsak att visa uppskattning till våra lärare, både gamla och nya.

Länge var Finlands resultat i de internationella Pisaundersökningarna på topp globalt, och det är de fortfarande. Finlands resultat har ändå sjunkit.

Den senaste undersökningen är från år 2022 och visade på en fortsatt sjunkande trend. I samband med den har Jyväskylä universitet analyserat resultatet speciellt för elever med invandrarbakgrund.

Resultaten för elever med invandringsbakgrund har gått ner, om än mindre än för den övriga befolkningen. Skillnaderna mellan elever med invandringsbakgrund och övriga har alltså minskat en aning, men fortfarande lämnar resultaten mycket i övrigt att önska.

Resultatet skapade en hel del diskussion som inte till alla delar varit objektiv och saklig.

Rubriker som antyder att grupper av elever inte har färdigheter som krävs för att man ska klara sig i samhället är alltså i bästa fall grovt missvisande och värsta fall rent illvilliga. Därför vill jag poängtera några saker:

Det spelar en roll hur länge man har bott i Finland. Det är självklart att ett barn som bott här i två år inte är lika språkkunnigt som någon som bott här i tolv år.

När man ser på första generationens invandrare är båda alternativen möjliga i Pisatestet.

Barnen som deltagit i testet har alltså bott olika länge i Finland. Språkkunskaper byggs över tid, och vi måste ge barnen det stöd de behöver för att utvecklas och lyckas.

De största faktorerna för elevernas resultat är läskunnighet och socioekonomisk bakgrund. Att vara invandrare innebär inte i sig att man presterar sämre.

Och vare sig det finns 5 procent eller 50 procent elever med invandrarbakgrund i en skola påverkar det inte övriga elevers resultat. Däremot kan det försvåra inlärningen av finska eller svenska eftersom nationalspråkens ställning då lätt är svag i skolans vardag.

Därför är det så viktigt att arbeta mot segregation. Och det är därför som vi satsar 50 miljoner euro per år för den så kallade jämställdhetsfinansieringen. Kommunerna har här ett viktigt ansvar i att fördela resurserna rätt.

Resultaten som nu analyserats kommer alltså från år 2022, medan undervisningsministern ännu hette Li Andersson och den förra regeringen satt vid makten.

Den sittande regeringen har fått utstå mycket kritik, men resultaten visar på att vi gör rätt saker i skolan just nu.

Vi ökar antalet veckotimmar i läsning och matematik i lågstadiet. En fullständigt avgörande faktor för all inlärning är att de grundläggande kunskaperna är i skick.

Kan man inte läsa och skriva är det svårt att ta till sig ny information. Vi förnyar också stödet för inlärningen och strävar till att öka andelen barn med invandrarbakgrund som deltar i småbarnsfostran.

Regeringen gör satsningar på ungefär 200 miljoner på vår grundskola. Det är mycket pengar i en tid av svåra inbesparingar.

Den finländska grundskolan är en verklig framgångssaga.

Jag vågar gå så långt att jag påstår att den är orsaken till att vi idag lever i ett av världens bästa länder, om inte det bästa.

Våra skolor förtjänar rätt resursering och arbetsro, och alla elever förtjänar det stöd de behöver, oberoende av bakgrund.

Jag är glad över förmånen att nu få vara med och utveckla denna finländska kronjuvel — jag är övertygad om att vi är på rätt väg.

Publicerad i Åbo Underrättelser 11.10.2024

Mina fem teser som nybliven undervisningsminister

/1 Kommentar/i , , , /av

(teksti suomeksi täällä)

Som fembarnspappa har jag haft nöjet och förmånen att vara en del av mina barns skolstig i över tjugo år. Det är ingen kort tid, och när jag ser tillbaka på den inser jag att skollivet har förändrats ganska mycket under vägens gång. Vi ser förändringar både i utbildningens innehåll och t.ex. i hur vårt samhälle digitaliserats. Mina sex år som ordförande för Hem och Skola i Finland har också gett mig en inblick i skollivet och samarbetet mellan skolan och hemmen.

När jag driver frågor strävar jag till att ta till mig så mycket information som möjligt och lyssna på dem som vet mest. I mitt arbete som undervisningsminister innebär det att först och främst lyssna på utbildningsexperter: lärare, rektorer, kuratorer, skolpsykologer, skolsköterskor, skolgångshandledare och andra yrkesgrupper med nära koppling till undervisning och utbildning. Och det är klart att barn och ungdomar och deras vårdnadshavare också är viktiga intressenter.

På samma sätt som det var viktigt att lyssna på olika sakkunniga när regeringsprogrammet utarbetades, är det lika viktigt att lyssna på dem när regeringsprogrammet genomförs.

Den finländska skolan kan utvecklas endast om de människor som varje dag arbetar med utbildning känner att deras insats ses och uppskattas och de är motiverade att göra sitt jobb. 

Med den här artikeln vill jag bjuda in lärare och föräldrar till en dialog med mig. Jag hoppas ni kontakar mig med låg tröskel, till exempel via e-post. Skriv ”Idéer och synpunkter till utbildningsministern” i ämnesraden på e-postmeddelandet. Jag har inte tid att svara på alla meddelanden, men jag kommer att läsa dem alla. 

Jag kommer ännu inte att kommentera de faktiska åtgärderna eller riktlinjerna som hör till vårt program. Tiden för det kommer senare. Mitt ministerium har redan inlett ett omfattande arbete för att analysera det nuvarande skolsystemets tillstånd och orsakerna till de försämrade studieresultaten, och vi arbetar också med att ta fram en vision för den framtida grundutbildningen. Denna text är mina egna reflektioner också med detta arbete i åtanke. 

Först vill jag dela med mig av min syn på utbildningens bredare samhälleliga roll, och sedan kommer jag att presentera fem teser som jag tycker är relevanta för utvecklingen av grundskolan. 

 

Utbildningens sociala roll: Vårt uppdrag är att värna om bildningen. 

Globaliseringen och och det hela tiden accelererande informationsflödet har lett till en situation där det blir allt svårare för oss att förstå de komplexa sambanden mellan olika aktörer, saker och händelser.

När vi betraktar sådana här  komplexa samband sysslar vi med systemiskt tänkande, vilket är motsatsen till att tackla frågor ett problem i taget. Systemiskt tänkande är också, som jag ser det,  länkat till  ett begrepp som vi alla är mycket mer bekanta med: allmänbildning.

I ”Kuinka sivistys tulisi tänä päivänä ymmärtää”, publicerad av Sitra skriver Antti Moilanen om hur bildning handlar om att försöka lösa problem i samhället med hjälp av så mångsidig och djup kunskap, omdöme, handling och empati som möjligt.

I artikeln definierar Moilanen en bildad person på följande sätt: ”En bildad person är en självständig, kritisk och ansvarsfull medborgare som har utvecklat sina färdigheter på ett balanserat sätt inom den mänskliga kulturens olika områden. Hit hör kroppslighet, hantverk och teknik, samhälle, olika former av estetik, språk, litteratur och kultur, historia och politik, ekonomi, matematik och naturvetenskap, filosofi och etik.”

Jag anser att vi för att främja bildning och den samhälleliga nyttan som den för med sig måste se till att skolorna fortsätter att erbjuda inte bara så kallade ”hårda vetenskaper” – matematik och naturvetenskap – utan också tillräckligt med humanistiska ämnen, såsom historia, filosofi och språk, och konst och hantverk, såsom musik och bildkonst. Humaniora hjälper oss att utveckla vår självkänsla och vår förmåga till empati i en alltmer komplex och pluralistisk värld.

Bildningsstatens uppgift är att främja bildningen, och främjandet av bildning är ett villkor för bildningsstatens existens.

En stark känsla av gemenskap, delaktighet och respekt för pluralism i allmänhet skapar en grogrund för att använda allmänbildningen på ett sätt som stöder hållbar utveckling.

 

Fem teser för utvecklingen av grundutbildningen

 

Tes #1: Utvecklingen av de kognitiva färdigheterna bör vara i undervisningens kärna

Kognitiva förmågor är förmågan att bearbeta information, att uppfatta omgivningen, att tänka språkligt och konceptuellt, att lösa problem samt att behärska känslor och motivation.

De kognitiva färdigheterna utmanas i allt högre grad i dagens informationssamhälle: vi måste navigera och göra val samtidigt som vi bombarderas av ett  enormt informationsöverflöd. Metoderna för inlärning och de färdigheter som krävs av oss förändras i snabb takt. För att hålla jämna steg med förändringarna krävs ständig anpassning till en föränderlig omgivning.

Vi människor är väldigt olika när det gäller inlärning: vissa av oss tar till sig saker snabbare än andra.  Vissa kan göra flera saker samtidigt, medan andra föredrar att fokusera på en sak i taget. Det råder ingen tvekan om vilken typ av människor som gynnas av dagens utbildnings- och arbetsliv.

Grundskolans uppgift är att se till att alla elever får möjlighet att hitta sätt att lära sig som passar dem och att alla får möjlighet att utvecklas som elever.

Om våra kognitiva färdigheter inte är tillräckliga leder det lätt till  andra problem, som t.ex. utanförskap.

Många lärare och föräldrar är idag oroade för detta. I praktiken innebär det sämre koncentrationsförmåga, minskad förmåga att lära sig och komma ihåg saker, minskad förmåga att självständigt lösa teoretiska och mer praktiska uppgifter, minskad förmåga att uttrycka sig och minskad förmåga till empati.

 

Hur stärker vi utvecklingen av de kognitiva färdigheterna?

Goda kognitiva färdigheter består av goda

– språkliga färdigheter (som möjliggör konceptuellt tänkande och fantasi)

– motoriska färdigheter (som gör det möjligt att uppfatta omgivningen genom rörelse)

– förmågor att uttrycka sig själv (så att man kan utforska sina egna gränser och förstå olikheter)

– förmågor till logiskt tänkande (förståelse för orsakssamband)

Denna lista är en påminnelse om att alla ämnen i den finländska läroplanen är lika viktiga för utvecklingen av de kognitiva färdigheterna.

Det är just denna mångfald som är den finländska skolans särskilda styrka och som vi bör värna om. Vissa ämnen, såsom slöjd och idrott, ses ofta som ”lättare” ämnen än läseämnena, trots att de, i en tid av smarta enheter och artificiell intelligens,  med fog kan sägas spela en ännu viktigare roll än tidigare för den kognitiva utvecklingen. Vi måste därför ägna särskild uppmärksamhet åt den roll som dessa ämnen har för barns och ungdomars utveckling.

Även om uppfinnandet av något nytt, en innovation,  ofta kräver teoretiskt och logiskt tänkande, föregås det, att vi kommer på en ny hypotes eller tanke av en skapande process i vår hjärna. Vi strukturerar och kombinerar information på ett nytt och oväntat sätt. 

Konst och hantverk spelar en viktig roll när det gäller att ”kittla” hjärnan och lära oss att känna igen och bemästra den skapande processen.

Den pågående debatten om vilken roll smarta enheter – och framför allt telefoner – ska ha i skolan är naturligtvis direkt kopplad till debatten om utvecklingen av de kognitiva färdigheterna.

Jag själv förhåller mig kritiskt till användningen av smarta telefoner under skoldagen eftersom både barn, ungdomar och vuxna är allt mer beroende av smarta telefoner och den kavalkad av stimulerande  innehåll de öser över oss. Samtidigt minskar barns och ungdomars koncentrationsförmåga och de psykiska hälsoproblemen ökar.

Denna trend, som inleddes under 2010-talet, har dokumenterats av bland andra den amerikanske socialpsykologiprofessorn Jonathan Haidt, och även om jag inte har möjlighet att validera hans skrifter eller argument i akademiskt hänseende, så stödjer hans resonemang mina egna observationer.

I sin bok ”An anxious generation” (Terra Cognita, 2024) skriver Haidt om lekens betydelse för barns utveckling. Han påpekar att unga däggdjur, liksom människobarn, har en medfödd önskan att leka; de blir socialt, kognitivt och känslomässigt begränsade om de inte får möjlighet att göra det.

Skolrasten, som ger möjlighet till lek och social interaktion, har en viktig kognitivt stärkande roll. Det har betydelse hur barnen använder rasten. Samtidigt berättar lärare om hur telefonerna  tar upp en allt större del av barns och ungdomars tid på rasterna, och det är skäl att fråga sig vad detta innebär för de sociala färdigheterna. Det är en sak att kommunicera via ett digitalt gränssnitt. Och en annan sak att diskutera och interagera ansikte mot ansikte.

Personligen skulle jag vilja se att barn och ungdomar använder sin rast till att leka och umgås med varandra, inte med sina apparater. 

Vi vet att hjärnan behöver tid för att återhämta sig från dagens aktiviteter. Det är viktigt för utvecklingen av de kognitiva färdigheterna och inlärningen. Vi behöver få tillräckligt med sömn och motion och tillräckligt med mångsidig kost.

Vår skola erbjuder barn och ungdomar en mångsidig lunch, fysisk aktivitet, hälsofostran och handledning. Det är familjens ansvar att se till att de övriga måltiderna är mångsidiga och att barn får tillräckligt med sömn och motion. 

Detta leder oss till den andra tesen: ett närmare samarbete mellan hem och skola.

 

Tes #2: Skola och hem bör ha ett närmare samarbete

Det gamla afrikanska talesättet ”Omwana takulila nju emoi.” syftar på samhällets betydelse som fostrare av barnet. På svenska kunde frasen översättas så här:  ”Ett barn växer inte upp i bara ett hem”. Ett ofta citerat engelskt talesätt i samma anda är: ”It takes a village to raise a child.”

Som mångårig ordförande för Hem & Skola har jag haft nöjet att följa samarbetet mellan skola och hem, och det kommer inte som en överraskning för någon att jag i min nya roll som undervisningsminister kommer att lyfta fram potentialen som detta samarbete för med sig. Jag gör det trots att det inte finns några direkta lagstiftningsbehov i anslutning till detta område.

Vi interagerar i allt högre grad virtuellt. Vi föräldrar ser med nostalgi tillbaka på vår barndoms lekar, där vi lärde oss sociala färdigheter i grupp; att följa regler, lösa tvister och uppfinna tillsammans. Vi lärde oss också att känna igen och undvika faror.

Jag refererade tidigare till boken ”The Anxious Generation” av professorn i socialpsykologi Jonathan Haidt. I den säger han att vi föräldrar överbeskyddar våra barn i den fysiska världen och underbeskyddar dem i den virtuella världen. Det tar sig uttryck i hur vi “curlar” och kontrollerar barnen på det sätt som smarttelefonen möjliggör; vi berättar att vi ständigt finns där för dem, var de än är eller vad de än behöver.

Det här bidrar inte till att bygga upp barnens förtroende för att de kan klara sig själva. 

Haidt påpekar att det är viktigt för vuxna att kunna tolerera tanken på att deras egna barn ibland kommer att hamna i obekväma situationer, situationer som de måste kunna hantera. Det kan handla om ett bråk med en klasskamrat eller en skada i en fotbollsmatch. Att klara sig själv ger barn en tilltro till deras egen förmåga att hitta lösningar. Klart är förstås att vuxna inte ska tolerera långvariga stressituationer, som t.ex. mobbning.

Jag är personligen övertygad om att skolan mår bra av att det finns en  nära kontakt mellan elevernas familjer. När föräldrar och andra vuxna i grannskapet, t.ex. butiksinnehavaren eller fotbollstränaren, känner varandra och tillsammans följer barnens aktiviteter i samhället, är det mindre sannolikt att långvariga stressituationer uppstår. Samtidigt är det klart att det är en utmaning att uppnå detta i en stor skola.  

Forskningen ger stöd åt detta. Det nätverk som goda relationer mellan föräldrarna bygger upp förbättrar barnens välmående och framgång i skolan.

 

Hur kan vi stärka samarbetet mellan hem och skola?

Skolan kan spela en roll i stärkandet av  föräldragemenskapen  och kan underlätta skapandet av gemensamma spelregler. Men föräldrarna själva har också ett ansvar, vilket kräver insatser på samma sätt som alla andra människorelationer. Personligen, och av erfarenhet, tänker jag att denna investering är värd att göra.

Det kan handla om att komma överens om att ingen ska spela datorspel hemma efter klockan 20.00 eller att ingen ska cykla till skolan utan hjälm. Som förälder är det lättare för oss att sätta gränser för sitt eller sina barn och att vara konsekvent när vi vet att föräldrarna till våra barns vänner tänker lika.

Det är viktigt för barnens välbefinnande och via det för deras inlärning att föräldrarna känner varandra, litar på varandra och kan kommunicera med varandra i alla frågor. Och att alla arbetar för hela gemenskapens bästa, med empati.

I en sådan gemenskap är varje barns välbefinnande en hederssak för varje vuxen.

Och slutligen ska föräldrasamarbetet inte bara baseras på t.ex. en insamling av pengar till klassen, ett fenomen som vi säkert alla känner igen. Ett bra mål kan i stället vara att föräldrarna ordnar en gemensam kväll ute på stan. Eller gör som skolkören i gymnasiet i Korsholm: ordnar en  körhelg där även föräldrarna får vara med och sjunga.

 

Tes #3: Segregation måste förhindras

Vi har segregation på många plan i skolvärlden. Pojkar klarar sig sämre än flickor. Vissa skolor klara sig bättre än andra och elever med viss bakgrund har större utmaningar än elever med annan bakgrund. Skolshoppingen ökar och jämlikheten, grundvalen i vår grundskola är plötsligt inte vad den varit. Det här är problem vi inte kan blunda för.

I många västländer har multikulturalism varit en del av vardagen under en lång tid, men för oss finländare, som länge har levt i en förhållandevis homogent samhälle, är det ett nyare fenomen. Framtidens Finland kommer oundvikligen att vara allt mer mångkulturellt och redan nu finns det i vissa skolor barn från mycket olika bakgrunder.

Vi måste medvetet arbeta för att alla barn, oberoende av bakgrund, skall känna sig accepterade i skolan.

Särskilt i huvudstadsregionen är segregationen mellan skolor och stadsdelar påtaglig. Det för med sig sociala utmaningar. Men också eftersom framtiden är mångkulturell och våra barn mår bra av att möta olika människor redan i tidig ålder är det viktigt att segregation motarbetas. Den ”skolshopping” som har varit i rubrikerna under de senaste åren passar inte ihop den tanke om jämlikhet och  jämställdhet som har styrt utvecklingen av grundskolan i Finland i årtionden. Försvarsmakten har traditionellt spelat en viktig roll när det gäller att föra samman olika folkgrupper och skapa social kohesion, och jag tänker att skolorna har en liknande roll att spela i detta avseende.

Mångkulturalism medför dock oundvikligen utmaningar för undervisningen: Om ett barn har ett annat modersmål än finska eller svenska kan det inte undgå att påverka inlärningen. Flera lärare som arbetar i en mångkulturell skola har berättat för mig om de utmaningar som uppstår just på grund av barnens bristande språkkunskaper.

Som jag sade tidigare när jag skrev om kognitiva färdigheter och deras betydelse, är språkkunskaper nyckeln till att förstå och klara sig i världen. Därför är skolans främsta uppgift att se till att varje barn lär sig det skolspråk som hen väljer. Inte bara på ett tillfredsställande sätt, utan på ett bra sätt. Föräldrar till S2- och R2-barn har också en viktig roll att spela när det gäller språkinlärningen i skolan: det är viktigt att motivera och engagera hela familjen att arbeta mot ett gemensamt mål.

 

Hur kan segregation förebyggas?

Förhindrandet av segregation börjar med att man öppet och orädd tar emot de människor som flyttar till Finland och inte skapar områden där det bara bor invandrare eller människor med en viss inkomstnivå. Här har stadsplaneringen och bostadspolitiken en central roll. Det är också viktigt att vi arbetar för att integration sker på våra båda nationalspråk. 

För integrationen är det viktigt att barnen redan i skolan får möjlighet att bli vänner med ”infödda” finska barn och att de lär sig språket så snabbt som möjligt.

Lärarna söker aktivt efter metoder för att främja invandrarbarns inlärning. Förutom konkreta åtgärder som förnuftig stadsplanering och integrationspolitik är det särskilt viktigt att skapa ett allmänt klimat som bidrar till att förhindra segregation.

Vi vet alla att vi måste känna oss välkomna och trygga för att kunna anpassa oss till en ny miljö och kultur. Forskning visar att detta är en nyckelfaktor för lyckad integration.  Om man inte blir accepterad, varför skulle man då vilja bli en del av en grupp eller ett samhälle?

Hur vi bemöter barn och ungdomar, oavsett bakgrund, har betydelse för hur sedda och accepterade de känner sig.

Det är viktigt med utbildning i mångkultur och mångfald i vår småbarnsfostran och i våra skolor. På utbildningsministeriet kommer jag att inleda arbetet med en handlingsplan för jämlikhet och likabehandling. Genom den kommer vi att skapa konkreta verktyg för att främja jämlikhet och likabehandling under hela skolstigen.

Vi säkerställer också den s.k. jämställdhetsfinansieringen och förnyar stödet för lärande. Det är båda åtgärder som minskar segregering och utanförskap.

 

Tes #4: Barn knäcks inte av förväntningar

Ofta skyddar vi våra barn från alltför stora ansträngningar och besvikelser. I livet är få saker lätta och därför belönas vanligen flit. Besvikelse och frustration är en del av lärandet, för ju svårare saker blir, desto mer måste vi stå ut med obekväma situationer och en känsla av att vi inte kan kontrollera allting.

Sociala medier sprider ofta bilden av ”naturbegåvningar” och ”överpresterare”. Verkligheten är att vi genom historien oftast har passat in på Gauss kurva och precis som tidigare är antalet naturligt begåvade elever inte speciellt högt. Faktum är att det nästan undantagslöst krävs hundratals eller till och med tusentals timmar av hårt arbete och uthållighet för att lära sig något. Det handlar om  upprepning, som också kallas rutin.

Den ungersk-amerikanske psykologen Mihályi Csikszentmihályi är känd för sin Flow-teori. Enligt denna teori når människor ett tillstånd av flow när de uppgifter de får är tillräckligt utmanande, men inte överdrivet svåra. I detta flow-tillstånd lär sig människor också mest, vilket innebär att de just då är bäst som elever.

Vi måste hjälpa våra barn att hitta detta flow-tillstånd  genom att sätta ribban på lagom nivå i förhållande till deras förmågor.

Å andra sidan, som jag sa i min text ovan, är barn mycket olika som elever. Underpresterande beror sällan på bristande begåvning, utan på att ett barn eller en ung person inte kan ta till sig det som presenteras för dem.

I dagens skola försöker man identifiera barns särskilda behov på ett helt annat sätt än man gjorde för 50 år sedan. Förr antog man att alla barn är lika och speciella utmaningar förblev odiagnostiserade. Vi minns våra föräldrars berättelser om hur de som vänsterhänta barn tvingades bli högerhänta. Inte ens de mest uppenbara inlärningssvårigheterna, som till exempel dyslexi, uppmärksammades. Vi har kommit långt i detta avseende, och jag vill inte att vi i onödan målar upp en nostalgisk bild av skolan från förr.

Den reform av stödet för inlärning som snart kommer ges till riksdagen strävar till att säkerställa tillgången till individuellt stöd och att antalet personer som behöver stöd i klassrummet inte blir så stort att det hämmar inlärningen. 

 

Hur bygger vi upp modet att kräva mer av våra barn?

Den här frågan går också tillbaka till samarbetet mellan hem och skola.

Mina egna barn har haft olika inlärningsförmåga: det som har varit lätt som en plätt för en har varit jobbigt för en annan. När det är jobbigt hjälper det ett barn att veta att det är bra på något. Att känna igen sina egna styrkor hjälper när man hanterar besvikelser.

En stark självkänsla kommer från en känsla av att man räcker till: ”Jag duger precis som jag är.”

Vi föräldrar bör därför ha en så realistisk uppfattning som möjligt om vad vi förväntar oss av våra barn i förhållande till deras förmågor, och lita på att de kommer att hitta sin plats i världen, så länge de får tillräckligt bra kunskaper inom de områden där de har svårigheter. Omvänt måste vi ha modet att be dem att bli bättre och bättre på de uppgifter som vi tycker är lätta för dem att utföra.

Det är skolans uppgift att se till att barn när de lämnar grundskolan klarar av de grundläggande uppgifterna: att de kan ta till sig information, räkna i vardagen, fungera i grupp, att de har en sund självkänsla och har färdigheter och motivation att studera vidare. 

För att ett barn ska komma in i det tillstånd av “flow” som jag beskriver ovan måste vi kunna identifiera hens styrkor och svagheter och ge hen uppgifter som är anpassade till hens nivå. Uppgifter som är tillräckligt utmanande, men inte överväldigande. Barn mår inte bra om det är föräldrarna som gör läxorna.

 

Tes #5: Vi har goda förutsättningar att bli bäst i världen

Utan att för ett ögonblick bortse från de utmaningar som vår skola för närvarande står inför är grunden stark: våra lärares kompetens, och därmed vår skola, håller fortfarande en mycket hög standard i ett internationellt perspektiv.

Även om många saker i samhället förändras förblir människans grundläggande behov oförändrade. Jag är ingen beteendevetare, men min gissning är att vårt välbefinnande beror på enkla saker: att vara en del av ett team, att uppleva framgång och att vara så självständig som möjligt.

Skolan spelar en viktig roll när det gäller att kombinera dessa grundläggande individuella behov med samhällets behov.

Lärarna har fingret på våra barns och ungdomars puls. De har möjlighet att ur ett inlärningsperspektiv identifiera deras styrkor och svagheter och eventuella särskilda behov.

Vi föräldrar bör vara mottagliga för lärarnas observationer och feedback.

När hemmets och skolans roller i utbildningen är i balans har vi utmärkta förutsättningar att uppnå goda inlärningsresultat och bli bäst i världen. Och att visa att i en nordisk demokrati har alla barn, oavsett socioekonomisk bakgrund eller särskilda behov, jämlika möjligheter till högkvalitativ inlärning. 

 

Hur blir vi bäst i världen?

Mina teser 1-5  ger förhoppningsvis en del av svaren på denna fråga när det gäller undervisningsinnehåll och samarbetet mellan hem och skola.

Jag skulle dock vilja lyfta fram ett meddelande som jag fick från en lärare. Hen påminde mig om att lärare inte är en homogen grupp, utan att deras färdigheter och personligheter varierar. Jag tycker att detta är en viktig iakttagelse och den ger upphov till många tankar. Jag vill lyfta fram en av dem här i slutet av min artikel.

Varje lärares bakgrund är olika. Innehållet i deras “ryggsäckar” varierar beroende på deras livserfarenhet, personliga värderingar, utbildning och undervisningserfarenhet. Jag ser mångfalden som en självklar tillgång för både elever och lärare.

Jag hoppas att lärarna använder sina egna personligheter och livserfarenheter i sin undervisning på ett så modigt sätt som möjligt.

Vår lärarkår bär ett stort ansvar för våra barns och ungdomars utveckling. De befinner sig också i en maktposition i förhållande till våra barn, så förhållandet mellan makt och ansvar är närvarande varje dag. Rektorernas uppgift är att säkerställa att arbetsgemenskapen mår bra. Det ligger i det finländska samhällets intresse att lärarna har en god psykisk hälsa och att deras verktygsback är fulla av sådant som ökar deras möjligheter att lyckas i sitt arbete: en god arbetsatmosfär, bra undervisningsmetoder, fortbildning, ett gott samarbete med hemmet, en lön som känns rättvis och motiverande osv.

Som undervisningsminister och förälder vill jag tacka alla lärare för deras värdefulla arbetsinsats som, som jag konstaterar i denna text, har en stor samhällelig betydelse. Er arbetsplats är Finlands framtidsfabrik. 

Med dessa reflektioner önskar jag alla föräldrar och lärare lycka till.

 

Ge näring åt kreativiteten i skolan

/2 Kommentarer/i , , , /av

Idag inleder jag mitt arbete som undervisningsminister. Den väg som började med min första skoldag har varit både lång och kort. Och den första dagen minns jag fortfarande klart: Jag kommer ihåg hur min mamma väckte mig med ett glas apelsinuice, för det var en speciell dag. Jag kommer ihåg min gröna axelväska med vita kantband som jag köpt några dagar tidigare på Intersport i Grankulla. Jag kommer ihåg hur den doftade och penalen som låg inuti den. Jag kommer ihåg hur det kändes se mina nya klasskompisar som lätt skymdes av den långa skärmen på min skärmmössa. Jag kommer ihåg hur det kändes att svara på de frågor min lärare Asta ställde oss och hur det kändes att öppna skolboken för första gången. Ryggen knarrade lite. 

Jag tänker med värme på alla de lärare jag mötte under min skoltid. Och när jag tänker på dem, tänker jag inte på hur effektivt de plöjde genom läroplanen. Jag tänker snarare på deras person och vad de representerade. På allt de gav av sig själva. På hur de orkade med oss och hade tålamod också när vi kanske inte förtjänade det. 

Vi har alla våra personliga erfarenheter av skolan. Det ser läroplikten till. Jag hoppas att dessa personliga erfarenheter också för med sig ett intresse för det arbete vi gör på Undervisnings- och kulturministeriet. 

En uppgift formad av erfarenhet

Varje utbildningsminister bär med sig en ryggsäck full med egna erfarenheter. Dessa erfarenheter påverkar de frågor som hen betonar under sin mandatperiod. Själv har jag efter grundskolan och gymnasiet fått en högklassig utbildning vid arkitektavdelnignen vid Tekniska högskolan i Esbo, det som nu kallas Aalto-universitetet. Det som gör arkitektutbildningen speciell är att den präglas av en mycket stark blandning av teori och praktik. Det var under mina arkitektstudier som jag insåg värdet av att lära mig abstrakt tänkande och praktiskt arbete, sida vid sida. 

I de finska grundskolorna har man alltid lärt ut inte bara läsning utan också praktiska färdigheter, vilket är ganska unikt även i ett globalt perspektiv. Det här är värdefullt och något vi måste hålla fast vid. Jag är övertygad om att en mångsidig och tvärvetenskaplig utbildning främjar kreativiteten.

Som undervisningsminister vill jag tala om hur kreativitet är ett bränsle som skapar välbefinnande. 

Vad talar jag om när jag talar om kreativitet?

Kreativitet betyder olika saker för olika människor. För en person kan det betyda ett finurligt sätt att lösa en matematikuppgift, för en annan förmågan att skapa en frisyr som får människor att haja till. 

Det finns inte specifika “kreativa” branscher. Alla branscher är kreativa. 

Kreativitet är att hitta lösningar som inte baserar sig på färdiga modeller eller formler. Kreativitet betyder att man ifrågasätter inlärda mönster. Man kopplar ihop olika saker fördomsfritt och är inte rädd för att misslyckas. 

Som undervisningsminister är de här frågorna jag måste ställa mig: Hur kan vi hjälpa våra barn att bygga ett gott självförtroende och en vilja att experimentera och skapa? Hur kan vi sporra dem att se och utnyttja sina egna styrkor så att de får upplevelser av att lyckas som i sin tur skapar mer vilja att försöka och skapa? Hur kan vi odla social kompetens som hjälper dem att få andra att villa lösa problem och utmaningar tillsammans med dem? Hur kan vi hjälpa dem att bibehålla sin barnasjäl så att det cyniska inte tränger in och utestänger skaparglädjen och experimentlustan? Hur kan vi stärka banden mellan generationerna så att ackumulerad information strömmar genom dem och vidare in i framtiden? 

Varför är det så viktigt att ge näring åt kreativiteten?

Kreativiteten är en kritisk framgångsfaktor för vårt samhälle eftersom, för att citera Herakleitos, det enda som är konstant är förändring. I varje stund och ögonblick behöver vi nya insikter och infallsvinklar för att tackla nya problem och utmaningar, utan att glömma vår historia och våra rötter. 

Kreativiteten är en positiv kraft. Vi kopplar den till de upplevelser vi haft som barn. Leken är fri och obegränsad. Den får sin näring ur fantasin som är gränslös. Vid sidan av “homo sapiens” bor “homo lundens”, den lekande människan. Skolans uppgift är att se båda dessa sidor. 

Det samhälleliga beslutsfattandet skall inte bli normativt på ett sätt som begränsar kreativiteten. Det här gäller allt från hur elever lär sig, hur lärarens arbete ser ut, hur läroplanen utformas och förvandlas till lektioner och det dagliga livet i skolan. 

Jag har med mig mina egna erfarenheter från min skolstig och mina fem barns skolstigar. Men jag vet inte hur det är att vara en lärare i grundskolan eller på det andra stadiet och därför har jag inte färdiga svar på frågan om hur vi på bästa sätt håller barns kreativitet vid liv och stärker den. Därför kommer jag regelbundet att träffa lärare i mitt arbete. Min och mitt ministeriums uppgift är att bedöma hur vi på bästa möjliga sätt kan stöda lärarna i sitt arbete så att kreativitetens rötter växer sig starka i skolan. 

 

Adlercreutz: Nyland behöver fler högskoleplatser

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Huvudstadsregionen är enormt viktig för hela Finlands ekonomi. Vi har inte råd men den hjärnflykt vi har idag. Vi behöver flera högskoleplatser i Nyland för våra unga, säger Anders Adlercreutz, riksdagsledamot för SFP. 

Adlercreutz tar upp den ojämna fördelningen av högskoleplatser i Finland som ett stort problem. 

– I övriga Finland har vi 0,85 högskoleplatser per två studieplatser på andra stadiet. I huvudstadsregionen är samma siffra 0,7. Det är en stor skillnad. Det betyder också, att en stor del av våra studeranden måste söka sig annanstans för att studera. Ibland betyder det att man tar sig till andra finländska universitet men ofta betyder det att man åker utomlands.

Helsingfors universitets rektor lyfte på lördagen i Helsingin Sanomat upp det, att 60% av de unga som lämnar landet kommer från Nyland. 

– Det här är en oproportionerligt stor andel. Det är för all del bra att man ser studier utomlands som en möjlighet, men om det leder till att allt fler unga permanent flyttar bort från Finland har vi ett problem, säger Adlercreutz

– Vi behöver en förnuftigt regionpolitik och ett brett högskolenät är viktigt . Men vi måste dels låta högskolorna specialisera sig, dels se till att vi inte skapar konstgjorda incitament till att flytta utomlands. Det är viktigt i synnerhet när vi försöker höja andelen högskolestuderande. Nyland behöver fler högskoleplatser, det är en nationell angelägenhet, avslutar Adlercreutz 

Adlercreutz: Vi behöver ett företagardiplom på andra stadiet. 

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

– Attityden kring företagande är på klar uppgång. Det är dags att det också syns i undervisningen. Vi behöver ett företagardiplom på andra stadiet. 

Det tycker Anders Adlercreutz, riksdagsledamot och ordförande för Svenska riksdagsgruppen. 

– Organisationer som Ung företagsamhet (UF)   har vuxit kraftigt de senaste åren. I riksdagens Finansutskott har vi flera år kunnat stärka finansieringen för företagarfostran.  Förra året deltog nästan 5000 elever i programmet. Företagande är plötsligt en möjlig bana för allt fler ungdomar. Och även om man inte själv tänker gå in på en företagarbana ger program som UF eleverna viktiga färdigheter för det kommande studie- och arbetslivet. 

Adlercreutz anser, att man borde bygga upp en undervisningshelhet kring företagande. 

– Vi har redan nu gymnasiediplom i konstämnen. Det är en positiv sak. Nu borde vi bygga upp en motsvarande struktur kring företagande. Och framförallt: eftersom vi vet, att studentprovets tyngd i högskolantagningen  långt styr de val en 15-åring gör inför sina gymnasiestudier borde vi gå längre än så. Jag hoppas att även högskolorna ser vikten av dessa diplom och ger dem en tyngd i högskoleantagningen. 

Adlercreutz påpekar, att attityder bäst ändras när man är ung. 

– Alla behöver förstås inte bli företagare. Men det är värdefullt att få försöka på det, och framförallt att få stifta bekantskap med de mekanismer som styr företagande – och i förlängningen vår ekonomi. Samtidigt ger program som UF eleverna en möjlighet att lyckas eller misslyckas i en trygg miljö. De erfarenheterna hjälper varje elev senare i livet. 

Adlercreutz: Ungdomsbarometern visar, att vårt högskoleurvalssystem måste ses över

/0 Kommentarer/i , , , /av

Ungdomar i åldern 15-19 år känner en oro för framtiden. Det framgår ur den svenskspråkiga ungdomsbarometern som publicerades på onsdagen 2.11.2022. Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz lyfter upp stigen från grundskolan till vidareutbildning som en av faktorerna bakom resultatet.

– Enligt barometern är det färre unga, jämfört med tidigare år, som känner sig oroliga för att hitta ett jobb i framtiden. Däremot är ungdomarna oroliga för att det skall välja fel bana, något de inte trivs med. Det här är en mänsklig oro som är lätt att känna igen. Men det system som vi har i dag för gymnasie- och högskolestudier underlättar inte situationen, utan tvärtom.

Adlercreutz menar, att studentexamens struktur och betoningen av studentexamen i högskoleantagningen är ett av problemen.

– Vi förutsätter idag långtgående val av 15-åringar. De är tvungna att redan på 9:e klass välja vad de tänker studera i gymnasiet och via det, vilka ämnen de tänker skriva i studentexamen.

I bakhuvudet mal tanken om att att optimera antalet poäng de olika studentexamensproven ger i högskoleantagningen. Det här är inte rimligt.

– När vi sedan lägger till det, att vi har kvoter för förstagångssökanden så blir det etter värre. Man är tvungen att fatta beslut som 15 år gammal, beslut som man sedan svårligen kan ändra. Om det första valet man gör slår fel, är det idag svårare än tidigare att byta bana. Det här skapar oro, det skapar ångest, och det främjar inte det vi borde eftersträva – flexibilitet och mångsidiga kompetenser. Det leder ofta också till att man hellre väntar än prövar på något – man vill inte missa sin bästa chans till en högskoleplats.

– En utbildningsstig  längs med vilken man får välja fel och kan korrigera sina misstag är det vi borde eftersträva . Vi vinner alla på att varje ungdom vågar pröva och får studera det som verkligen intresserar.

SFP och Adlercreutz har även tidigare lyft upp frågan om förstagångskvoterna och de problem som betoningen av studentexamen i kombination med kvoterna lett till

– Det här är en fråga som nästa regeringen bör korrigera. Det system vi har idag håller inte måttet, och leder till inte bara ineffektivitet utan också till oro och illamående bland våra ungdomar. Det måste ändras.

Adlercreutz: Förstagångskvoterna leder till tunneltänk och bör slopas

/0 Kommentarer/i , , , /av

Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz anser att förstagångskvoterna i högskoleintagningen bör slopas. Det ska vara lättare för ungdomarna att tänka om och ändra studieinriktning också i ett senare skede av studierna. Adlercreutz tog upp frågan i dagens budgetdebatt i riksdagen.

– Vi har ett starkt tunneltänk från gymnasiet uppåt som beror på att vi betonar studentexamens betydelse och på att vi tog i bruk förstagångskvoterna. Samtidigt betonar grundskolan – helt riktigt – helheter, kreativitet, flexibilitet och att hitta sin egen väg. Det här går inte ihop. Förstagångskvoterna bör slopas, säger Adlercreutz.

Enligt Adlercreutz är ungdomarna redan som 15–16-åringar i praktiken tvungna att bestämma vad de skriver i studentexamen. Dessa val har vidare en avgörande betydelse för vart de kan söka sig efteråt.

– Förstagångskvoterna togs i bruk för att försnabba studietakten. Nu leder de istället till att man inte vågar ta emot en studieplats man inte är säker på. Man väntar, funderar, i stället för att friskt pröva på. Allt tyder på att detta försenar studiestarten och förlänger studierna.

– Våra ungdomar ska inte tvingas att satsa allt på ett kort. I stället för att förstärka tunneln borde vi splittra den. Sänka tröskeln för inträde, och framförallt se en mångsidig kompetens som en styrka. För det är mångsidiga kompetenser som behövs i arbetslivet.

Glöm inte superkrafterna

/0 Kommentarer/i , , , /av

Vi kommer alla ihåg tider då vi tyckt att vi inte passat in. Stunder, då systemet känns som om det vore byggt för någon annan. Det gäller oss föräldrar men framförallt våra barn som inte ännu har den livserfarenhet och via det, det perspektiv som gör det lättare att sätta motgångar i ett sammanhang.

Skolan bygger på en läroplan som berättar vad våra barn borde lära sig. Det är en helhet som ger läraren många möjligheter att justera vägen så att man når målet. Tack vare att vi har en så välutbildad lärarkår fungerar det bra. Vi är hyggligt bra på att se elevers olika läggningar, styrkor och svagheter och sedan hjälpa dem på traven.

Men det funkar trots det inte för alla. För somliga är skolan lätt. För andra kan den vara svår. Ibland övermäktig. Trots att vår skola idag långt bättre ser individen än den gjorde i min barndom och t.ex. bedömningen inte mer är så svartvit som den varit, är det helt klart att vårt system inte ser alla individer. Det kan också leda till att rätt sorts stöd uteblir där det skulle behövas.

I vår familj har vi fem barn. Och fast de alla har samma föräldrar är de alla olika, trots att de alla bott i samma hem och uppfostrats på liknande sätt. De har olika styrkor och olika svagheter. Alla har de också i vissa stunder upplevt att de inte passar in.

Lättast är det ju att klara livet om man kan allt. Men det är få förunnat. Få av oss är Stålmän. Men de flesta av oss har en superkraft – någonting som vi är riktigt bra på.

Och vi känner alla igen känslan av trygghet vi har när vi gör det vi kan. När vår styrka ses och noteras. Kanske någon är speciellt bra på att tälja barkbåtar. Kanske en annan är duktig på att spela munspel. Kanske något barn kan skriva roliga limerickar eller, som killen på bilden, är duktig på att hitta lite udda praktiska lösningar på vardagliga problem.

De här superkrafterna borde vi bli bättre på att lyfta fram. När det är svårt i skolan kan superkraften vara den fasta punkt som ger barnet kraft att ta spjärn och övervinna en svår situation eller motgång.

V har en skola som vill se helheter och lär barnen att skapa dem. De stora linjerna har en betydelse. Men om vi bara bygger skolan utgående från stora mål och strukturer så finns det en risk för att vi förlorar individen. Därför måste utbildningspolitik alltid ha de båda ytterligheterna i sinnet: Den stora bilden och de individuella behoven. Och inte bara det som är lätt att mäta, utan också de gömda superkrafterna som lätt glöms bort. Det kan hjälpa barn som ibland kan tycka att de är på fel plats att känna att de sitter just rätt.

 

Kolumn för Povoon Vanhempainyhdistys, november 2020

Slopa studieplatskvoterna för förstagångssökande

/0 Kommentarer/i , , , /av

Vi borde arbete längre. Vi borde börja våra arbetskarriärer tidigare och gå senare i pension. Det leder till att vi borde börja studera tidigare så att vi tidigare kommer ut i arbetslivet. Det här är logiskt. Jag håller med om målen. Men metoderna vi använder för att försöka uppnå detta lämnar en hel del att önska. 

Som bäst inleder tiotusentals unga sin studiekarriär i högskolor och yrkeshögskolor. Samtidigt väljer många att hålla ett mellanår. Varför?

År 2016 tog vi i bruk en mekanism som betyder att en del av studieplatserna reserveras för förstagångssökanden – för dem, som inte har en studieplats. Vi vill på så sätt få ungdomar att börja studera tidigare och undvika det, att samma person har flera studieplatser. 

Vi har inte ännu undersökningar på vad reformen lett till, men det finns tecken som tyder på att den till alla delar inte utfallit väl. 

Till en del handlar det om psykologi: Eftersom ungdomarna vet att förstagångssökanden favoriseras vågar de inte ta emot en studieplats om de inte är fullständigt säkra på att den är just vad de vill ha. Man vill inte förlora förstagångsfördelen eftersom konkurrensen om studieplatser är hård. Varje förlorad poäng kan ha stor betydelse. 

Man tar alltså ett mellanår. Man tar ett mellanår till. Man tar emot snuttjobb och skjuter studiestarten på framtiden. I stället för att inleda studier man kanske kunde intressera sig för väljer man att vänta på det man uppfattar som sin drömstudieplats Det är svårt att tänka sig att ett system som leder till en maximal trygghetsoptimering kan vara ändamålsenlig.

Samtidigt som vårt system idag rent konkret straffar den som redan har studier i bagaget förändras världen runtomkring oss. Det krävs mångsidighet, flexibilitet och bred kompetens. Framtidens karriärer är med stor sannolikhet något helt annat än de vi blivit vana vid. Allt arbete kräver ett ständigt lärande och en mångsidig förståelse av den värld vi lever i. Det här är saker som främjas av att man har en mångsidig studiebakgrund. 

Det gagnar vårt samhälle att unga får en studieplats via en transparent, jämlik process – på lika villkor. Om man märker att man valt fel ska det vara så lätt som möjligt att byta inriktning. Vi borde göra spelplanen öppen och neutral, och inte rigid och ojämlik bara för att rätta till en olägenhet som en liten minoritet idag förorsakar. Och visst: Man kan fråga sig om det verkligen är ett problem att en liten minoritet avlägger flera examina. 

Idag kräver vi att 15-16 år gamla gymnasieelever skall kunna fatt beslut som som har avgörande betydelse för deras framtid. Det här tunneltänket skall vi inte låta fortsätta in i högskolevärlden i en värld som behöver mångsidiga, kreativa och empatiska individer. 

Idag begränsar vi studiestödet till ca fem år. Det är i sig ett incitament för att studera snabbt. Vi behöver inte ytterligare mekanismer som medför mera problem än de gör nytta. 

Flexibilitet och mångsidighet är goda egenskaper både när det gäller individer och institutioner. Genom att låta alla ungdomar tävla på en neutral spelplan och genom att i stället fokusera på att göra byte av studieninriktning så lätt som möjligt kan vi förkorta studietiderna, förlänga arbetskarriärerna och förbättra de ungas välmående. Det är dags att slopa det misslyckade försöket med kvoter för förstagångssökanden. 

 

(Insändare i HBL 29.8.2020)