Återlämnandet av Porkala påminner oss om tacksamhet

/0 Kommentarer/i , , , /av

Den här veckan firar vi 70-årsdagen av slutet på en epok som starkt präglade Kyrkslätts historia. Det handlar naturligtvis om återlämnandet av Porkala.

Porkalas öde efter andra världskriget är en viktig del av hela Finlands historia och en händelse som personligen påverkade tusentals finländare. Jag vågar påstå att denna parentes under många år också var lite av en parentes i hur vi beskrev verkligheten. Under kalla kriget kunde man inte alltid nämna saker vid deras rätta namn, och en något rosigare bild av verkligheten presenterades. De tiderna är till all tur förbi.

Under den tid då Sovjetunionen ockuperade Porkala förstördes privat mark, familjers hem och egendom. Den verklighet som den lokala befolkningen då tvingades gå igenom är också i dag verklighet på alldeles för många platser runt om i världen. Återlämnandets jubileumsdag ska därför vara både en anledning till tacksamhet och en påminnelse om att vi som lever i trygghet också har ett ansvar för våra medmänniskor i nöd. När människor här tvingades slita upp sina liv med rötterna och fly i säkerhet över gränsen, tog vi hand om varandra. Ansvaret för människor i nöd vilar på oss också i dag.

Måndagen den 26 januari hade det gått 70 år sedan bommarna till Porkala öppnades igen. Kyrkslätts-, Sjundeå- och Ingåborna återvände då till en förändrad hemtrakt.

Det hem där jag själv ännu bor i hade bevarats. Men parentesen hade satt sina spår. På dörrarna på övervåningen står det fortfarande på ryska: ”Rum nr 1, 2, 3 och 4”. Vi har låtit den målade texten stå kvar. För att vi inte ska glömma. Och för att våra barn ska minnas att det vi har i dag kan vara förlorat i morgon.

Vårt hus klarade sig, men många andras gjorde det inte. För många som återvände till Porkala krävde det enorma ansträngningar att bygga upp livet på nytt.

Så var det också för våra grannar, familjen Snell. Under flera år tvingades familjen röja bort betong från sina åkrar för att åter kunna odla marken. Jag kommer ihåg hur Kalle och Svanhild Snell berättade detta för mig när jag satt i deras kök som tonåring på tidigt 1980-tal. Ett hus vars andra våning förstörts av ryssarna och därför rivits. Familjens åkrar hade täckts med betong och använts som övningsfält för pansarvagnar. I min barndom var dessa minnen inte särskilt avlägsna. Det finns många liknande historier.

Många återvände också till ett ställe där det egna huset inte mera fanns. De kom tillbaka till platser där deras minnen bara var minnen – och där det inte längre fanns något hem, något skjul eller ens en gård som man kunde känna igen. De återvände, för att en hembygd är så mycket mer än byggnader. Det är minnen, släktingar, vänner. 

Det som hände då kan hända igen. Världen omkring oss känns mer oviss än på länge. Därför är återlämnandets jubileumsdag också en dag av tacksamhet för det vi har. En hembygd som sett mycket, som har historia och som stolt bär sina minnen med sig.

Katedralskolan i Åbo – finländska utbildningstraditionens ryggrad

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Om en dryg vecka uppmärksammas bildningens långa anor i Åbo. Katedralskolan, Finlands äldsta skola, firar 750-årsjubileum i år och invigningen av jubileumsåret äger rum. En tidsresa tillbaka till 1200-talet känns nästan hisnande – så mycket har hunnit hända på sju och ett halvt sekel. Finland har levt igenom medeltiden, reformationen, stormaktstiden, upplysningen, autonomin, självständigheten, krigstiden – och välfärdsstatens uppbyggnad.

Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar.

Det jubileumsfirande som vi nästa vecka inleder tillhör inte bara skolan själv, utan hela Åbo, hela Svenskfinland och i förlängningen hela Finland. Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar. Åbo var Finlands centrum för förvaltning, kyrkligt liv och lärdom, och just här växte den struktur fram som lade grunden för vårt senare skolväsen.

Man kan alltså med fog säga att Katedralskolan utgör själva ryggraden i den finländska utbildningstraditionen. Utan denna skola hade vi till exempel knappast haft Kungliga Akademin i Åbo år 1640 – och därmed inte heller det universitetssystem som i dag är en självklar del av vårt samhälle.

Efter att först få fira Katedralskolans 750 år känns det extra passande att lite senare i februari få presentera det framtidsarbete inom grundskolan som vi har arbetat med på Undervisnings- och kulturministeriet denna regeringsperiod.

Syftet med framtidsarbetet är att ta fram en vision som tar sikte på en önskad framtid, hur den grundläggande utbildningen ska se ut år 2045 och vilka färdigheter som eleverna behöver lära sig i framtiden.

Under denna regeringsperiod har vi haft fokus på att stärka de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna. Vi har sedan augusti 2026 till exempel utökat veckotimmarna i dessa ämnen samt reformerat stödet för lärande, så att alla som behöver stöd ska få det i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever och studerande erbjuds möjlighet att lära sig nya kunskaper och färdigheter som behövs i framtidens samhälle.

Det är just det framtidsarbetet fokuserar på.

Förutom att det fortsättningsvis finns ett behov att stärka de grundläggande färdigheterna handlar det också om teman som berör till exempel artificiell intelligens och teknik samt ekologisk och social hållbarhet. Alla dessa är stora, samhällsomvälvande fenomen som vi vet att behöver tacklas också framöver.

Skolans uppgift är på många sätt allomfattande.

Samtidigt som syftet är att lära ut den kompetens som behövs för att kunna fungera i samhället – det vill säga de grundläggande färdigheterna – handlar det om att ge unga människor verktyg att förstå världen, att tänka kritiskt, att samarbeta och att ta ansvar.

Också när svaren inte är enkla.

Katedralskolans erfarenhet av att allt detta – att leva i tiden, lära ut de färdigheter som unga behöver och samtidigt vara en bärande aktör genom århundradena förtjänar en eloge. Låt oss tillsammans blicka framåt på de kommande seklen.

Ett liberalt parti i en polariserad värld

/0 Kommentarer/i , /av

Suomeksi täällä

I torsdags publicerades YLE:s senaste mätning, som HBL skrev om med rubriken ”Katastrofsiffror för SFP – sämsta på flera år”. Nyheten har naturligt lett till en livlig diskussion, präglad av många olika känslor. Jag har läst hundratals kommentarer på sociala medier. Med vetskap om att en mätning är en mätning, och att denna mätning landade på 0,1 procentenheters avstånd från motsvarande mätning förra året, så vill jag ändå dela min egen syn på situationen.

Kritik uppstår inte ur tomma intet. Den speglar en upplevelse som många bär på: osäkerhet, frustration och en känsla av att SFP:s roll och riktning i vår tid inte längre är lika tydlig för alla som tidigare.

Vad har hänt?

Det politiska fältet har förändrats snabbt. Och det gäller inte bara politiken i sig, utan hela vårt samhälle. Polarisering, motsättningar, allt som skapar känslor får uppmärksamhet. En sansad, lösningsorienterad politik hamnar lätt i skymundan. Samtidigt verkar vi i en regeringskoalition där partiernas värderingar skiljer sig markant åt.

Det är i sig inget nytt. Också i den förra regeringen var partierna av olika åsikt i olika frågor. Men skiljelinjerna nu är annorlunda. I denna regering delar vi långt samma oro för ekonomin och sysselsättningen men i många värdefrågor är vi långt från varandra.

I den här situationen har SFP bedrivit politik på ett sätt som är krävande: genom att försvara sina värderingar, ta ansvar och samtidigt undvika att den politiska debatten permanent fastnar i konflikt.

Jag förstår att detta för många kan upplevas som kompromisser, som reaktivitet och som brist på tydlig riktning. Och jag förstår att det skapar frustration.

Men det är också viktigt att säga: SFP har inte övergett sina värderingar. Tvärtom. Vi bedriver värdebaserad politik varje dag – vare sig det handlar om utbildning, ekonomi, företagande, vård, säkerhet, jämlikhet, miljö eller minoriteters rättigheter. Vi samarbetar, förhandlar, påverkar målmedvetet – med blicken riktad mot framtiden.

Utmaningen ligger inte i vad vi gör. Utmaningen är att våra gärningar och vårt arbete inte alltid syns eller uppmärksammas utanför vår egen bubbla. I opinionsmätningarnas logik blir vårt sätt att påverka och leda lätt otydligt eller hamnar i skuggan, även om det politiskt ger resultat. För resultat har vi åstadkommit. 

Med andra ord: handling omsätts inte automatiskt i opinionssiffror. Det betyder inte att vi saknar riktning. Vi har ett mål – men för att nå dit måste vi också stärka vår spelplan. Vi vill inte spela försvarsspel för evigt, utan måste föra spelet till offensiv zon, för att ta till en ishockey-referens.

”Varför fäller vi inte regeringen?”

Detta är en fråga som återkommer i offentligheten – och jag förstår den. Många av SFP:s väljare kräver öppet en omedelbar reaktion när saker händer som strider mot våra värderingar.

Samtidigt är det skäl att komma ihåg att Finland befinner sig i ett läge där ekonomin, säkerheten och sammanhållningen i samhället samtidigt är under press. Att fälla regeringen skulle öka osäkerheten och skaka just de strukturer som vi borde stärka. För många kan det vara svårt att överblicka vad ett regeringsfall i detta läge konkret innebär. Det rättar inte till ett enskilt problem, utan sätter i gång en kedja av händelser som kan vara svåra att kontrollera.

Samtidigt vill jag tydligt säga: ansvarstagande betyder inte att till varje pris stanna kvar. Om vi hamnar i en situation där värdekonflikten blir oöverstiglig, innebär ansvar också förmågan att fatta svåra beslut. Ansvar är inte passivitet, utan eftertanke.

SFP sitter i regeringen inte för att denna koalition skulle vara oproblematisk, utan med vetskap om att det våren 2023 fanns få alternativ, och för att stabilitet, förutsägbarhet och långsiktighet just nu ligger i hela landets intresse. Utan SFP skulle många beslut se annorlunda ut – också i frågor som inte når rubrikerna.

Sen vill jag också påpeka detta: Vilken regering som helst hade varit tvungen att anpassa ekonomin. De gröna hade varit tvungna att göra det, precis som socialdemokraterna och vänstern. 

Nu föll förverkligandet på vår lott. Det är värt att också se på oppositionspartiernas alternativa budgetar i detta perspektiv. Visst, kritiken har varit hård mot arbetsmarknadsreformerna – men också SDP tog med så gott som alla i sitt alternativ. Vänsterförbundet kritiserar sysselsättningsläget, och man kan inte sticka under stol med att situationen är mörk – men samtidigt skulle de själva enligt riksdagens utredningstjänst märkbart försämra sysselsättningen i sitt alternativa budgetförslag. Detta nu som ett par exempel. 

Det här visar på den rävsax Finland är i. 

Samtidigt kan man konstatera, för att hänvisa till en av de frågor som diskuterats mycket: i ett nordiskt perspektiv har Finland fortfarande den kanske mest liberala migrationspolitiken. 

Språkfrågan: ett egenvärde

Den svenska språkets ställning har inte varit i fokus i rubrikerna den senaste tiden. Orsaken är enkel: det har inte funnits några stora hot. Principerna stakades ut redan i regeringsprogrammet. Arbetet har skötts förebyggande och bakom kulisserna – och det har varit effektivt. Här handlar det inte heller enbart om partiets eller ministergruppens arbete: Det finlandssvenska organisationsfältet gör, precis som tidigare, ett mycket värdefullt arbete för svenskans ställning i vårt land, liksom hela vår riksdagsgrupp.

Att trygga svenskans ställning har alltid varit och kommer alltid att vara kärnan i SFP:s program.

Att språkfrågorna inte har tillspetsats under denna regeringsperiod har gjort det möjligt för oss att också bedriva en bredare allmänpolitik än tidigare – just det som många länge har efterlyst och som också är en förutsättning för att på längre sikt bredda vårt väljarstöd.

Jag vill säga detta eftersom partiets livskraft och tryggandet av språkets ställning på lång sikt går hand i hand. Samtidigt vill jag här upprepa det jag sagt många gånger tidigare: SFP:s framtid förutsätter en mer heterogen väljarbas och medlemskår – också ur ett språkligt perspektiv. Detta är ett matematiskt faktum om vi ska vara en politisk kraft att räkna med också i framtiden.

Detta har ingenting att göra med att förringa betydelsen av att försvara svenskans ställning. Det är snarare ett villkor för att det ska kunna göras effektivt. Och framför allt: det ena utesluter inte det andra – om vi inte själva väljer att göra det så.

Mitt ledarskap

När jag valdes till ordförande för SFP beslöt jag att vi som parti ska agera öppnare än tidigare. Jag har medvetet fokuserat på att förnya strukturer, arbeta strategiskt och lyssna på fältet. Det här är ingen process som sker över en natt. Den tar tid.

Jag tog över ledarskapet i en regeringskoalition som är den svåraste för SFP på mycket länge, med vetskap om att arbetet inte skulle bli lätt. Och jag visste att vi behövde intern sammanhållning och dialog mer än någonsin för att klara av denna vaktperiod.

I partiledningen råder en konstruktiv, respektfull och framåtblickande anda. Det betyder inte att svåra diskussioner inte förs – tvärtom. De förs mer än på länge.

Vad säger responsen?

Jag gick igenom hundratals kommentarer på sociala medier efter den senaste mätningen och lät också göra en analys av dem. Den visar tydligt tre saker:

  1. En del upplever att SFP:s värderingar syns för svagt.
  2. En del ifrågasätter kompromissförmågan och ser den som en svaghet.
  3. Många längtar efter en tydligare riktning och ledarskap, inte bara reaktioner.

Denna respons är värdefull. Den försvinner inte genom att ignoreras, utan genom att bemötas.

Blicken framåt

Inom partiet är vårt strategiarbete på slutrakan. Syftet är att tydliggöra SFP:s roll i vår tid, stärka den gemensamma riktningen och göra vår politik mer synlig också i handling. Strategin presenteras under vårens lopp. 

Det är också viktigt att se den här tiden i ett större sammanhang. Sitras färska rapport Megatrender 2026 betonar att samhällen under de kommande åren lyckas om de kan stärka demokrati, tillit, utbildning, mångfald och förmågan att göra genomtänkta kompromisser i en värld som präglas av polarisering och förenklade lösningar.

Just detta är SFP:s kärnvärden. De ger kanske inte snabba opinionsvinster – men de är nödvändiga för en hållbar framtid. SFP:s styrka ligger inte i att ropa högst eller agitera. Den ligger i förmågan att fungera som brobyggare. I förmågan att ta ansvar också i svåra situationer. Det är en viktig roll, även om den ibland är förtvivlat svår och sällan ger de mest lockande rubrikerna.

Avslutningsvis vill jag ställa en fråga till oss alla:

Har polariseringens tid smugit sig också in hos oss, så att vi börjar se kompromissförmåga som en svaghet – trots att förmågan att hitta lösningar i olika konstellationer har varit en av våra största styrkor?

Jag ser det också som vår speciella roll som ett parti i den politiska mitten. Samtidigt som kompromisser per definition automatiskt betyder att resultatet sällan till 100 procent avspeglar ett partis ensamma syn är kompromisser nödvändiga för att samarbete ska vara möjligt. 

Vi försöker vara en kraft som motverkar polarisering. Vi strävar till att titta framåt, inte åt sidan. Vi vill fokusera på lösningar, inte våra politiska potentiella antagonister. Ibland lyckas vi bättre. Ibland lyckas vi sämre. Men vi försöker alltid och medvetet.

SFP:s uppgift är inte att ropa högst, utan att ta ansvar. Också när det är som svårast. Det är ingen lätt väg. Men jag vill tro att den just nu är den rätta.

Jag lyssnar. Jag tar kritiken på allvar. Och jag vill föra SFP framåt – med handling, riktning och ansvar. Svenska folkpartiet har klarat av både större och mindre utmaningar under vår 120-åriga historia, och jag är övertygad om att den politik vi driver är precis vad Finland behöver just nu. 



Religionsundervisningen kunde vara en förenande faktor

/0 Kommentarer/i , , /av

Är det rimligt att dela in barn i olika grupper på basen av deras religion? Är det ändamålsenligt att dela in barn i parallellklasser enligt deras samfundstillhörighet för att få läsordningen att fungera? Jag tycker inte det nödvändigtvis borde vara så. 

(Texten pä finska här)

I den finländska skolan är religionsundervisningen icke-konfessionell. Den handlar om undervisning om religioner, inte om religionsutövning. Undervisningen ordnas utifrån elevens egen religion, men på ett sätt som också ger kunskap om andra religioner. Om det i en kommun finns tre barn som tillhör samma trossamfund är kommunen skyldig att ordna undervisning för dem.

I en fragmenterad verklighet kan det vara svårt att säkerställa att undervisningen håller rätt nivå. Får alla barn till exempel en likvärdig undervisning om vårt kristna kulturarv? I en tid då behovet av djupare förståelse – både för den egna tron och för andras – är större än någonsin, behöver vi fråga oss om vi kan göra det här bättre.

Under religionslektionerna lär sig eleverna om det kulturarv som är knutet både till den egna religionen och till andra religioner.

I dag undervisas varje religion separat. På vissa orter fungerar detta väl, men på många håll finns det betydande utmaningar. Det är ofta svårt att hitta  behöriga lärare. Studentexamen ordnas endast i evangelisk-luthersk och ortodox religion samt i livsåskådningskunskap, ett ämne som dessutom allt fler unga väljer.

För en del  religiösa minoriteter består undervisningsgrupperna av barn i mycket olika åldrar. Det är lätt att se att situationen inte är oproblematisk.

I en tid då förståelsen mellan olika trossamfund borde stärkas finns det orsak att fundera över om det är ändamålsenligt att dela in unga enligt deras religiösa bakgrund. Vad hindrar oss från att ordna ett gemensamt livsåskådningsämne där lutheraner, ortodoxa, katoliker, muslimer, hinduer och judar – för att nämna några – kan lära av varandra?

Skulle det inte vara värdefullt för barn och unga att diskutera de moraliska och etiska frågor som är centrala i religionsundervisningen just i en religionsöverskridande dialog, i en värld där olika religioner lever sida vid sida?

Jag tycker att det finns många faktorer som tyder på det och mina många samtal med företrädare för kyrkan, lärare och föräldrar visar att allt fler ifrågasätter om den nuvarande modellen är ändamålsenlig.

Nyligen fördes en diskussion om huruvida man får lyssna på Händel som en del av skolvardagen. Självklart får man det. Händel är en del av vårt kulturarv. Detsamma gäller till exempel välkända psalmer.

Allt det här är vårt gemensamma kulturarv, som tillhör alla i Finland – också dem som kommit hit nyligen.

Ett gemensamt skolämne skulle kunna stärka barns och ungas förståelse för kyrkans och den evangelisk-lutherska religionens roll i hur det finländska kulturarvet formats. Det skulle också ge barn med invandrarbakgrund, och tillhörighet till andra religioner, en bättre möjlighet att förstå vår kultur. Även till exempel muslimska elever behöver kunskap om kristendomen och andra religioner.

Ett ämne som samlar elevernas livsåskådningar skulle kunna öka förståelsen för att världens religioner delar många gemensamma värderingar, och att motsättningar mellan religioner till stor del bottnar i religiös och politisk politisering. 

En viktig fråga är också om alla barn får jämlik och tillräcklig undervisning i det kristna kulturarvet. Även muslimska elever behöver grundläggande kunskaper om kristendomen och andra religioner. Ett gemensamt livsåskådningsämne  skulle också ge barn med invandrarbakgrund som tillhör andra trossamfund bättre möjligheter att förstå det finländska kulturarv, där främjandet av religionsfriheten har varit en väsentlig del.

Ett gemensamt skolämne skulle också skydda mot religiös extremism och kunna stärka toleransen mellan olika religioner.

Naturligtvis finns det många frågor. En berättigad oro gäller minoritetsreligionernas ställning. Hur kan man i ett gemensamt ämne säkerställa att mindre religioner, som till exempel judendomen eller den ortodoxa tron, får tillräckligt utrymme innehållsmässigt?

En annan fråga gäller lärarutbildningen: vilken kompetens skulle krävas av lärare i ett gemensamt ämne? Och hur skulle läroplanen se ut?

Eller kunde en hybridmodell vara möjlig – där en del av undervisningen sker enligt den egna religionen och en del gemensamt? Har vi olika lösningar för olika åldrar, och skulle en naturlig gräns kunna dras mellan årskurs 6 och 7?

Det finns mycket att fundera på. I Finland har man redan lokalt utvecklat olika modeller, bland annat på Brändö i Helsingfors, i Åbo och på Åland. Utvecklingsbehovet vittnar om utmaningarna i den nuvarande modellen. Det är viktigt att detta utvecklingsarbete sker tillsammans.

Jag är medveten om att frågan är känslig. Därför bör den behandlas med eftertanke och i dialog med olika trossamfund. Som resultat av detta arbete skapas en modell som sedan kunde utvärderas och diskuteras öppet.

Det här arbetet inleder vi nu vid mitt ministerium. Det är möjligt att utmaningarna visar sig vara större än möjligheterna. Det är också möjligt att politisk samsyn inte uppnås.

Jag vill ändå lyfta fram de uppenbara utmaningarna i dagens system. Religionsundervisningens segregerande karaktär står, enligt min mening, i strid med skolans grundidé om en bred allmänbildning och inklusion.

Det handlar inte om att förringa religionens betydelse, utan om att tydligare synliggöra den.

När vi till exempel nu närmar oss julen är det viktigt att alla vet att julen är mer än julklappar och tomtar. Jag är inte säker på att alla elever vet det här i dag.



Vi är mer än summan av våra beståndsdelar

/0 Kommentarer/i , , , /av

Jag har genom åren många gånger haft möjligheten att leda besöksgrupper genom Riksdagshuset. Jag gör gärna det själv, eftersom det ger mig en möjlighet att diskutera med besökarna, men också att själv stanna upp inför allt det som Riksdagshuset representerar.

När man 1923 beslöt att det nyblivna självständiga Finland skulle få ett riksdagshus var det inte mycket som talade för att vi fortfarande skulle vara ett självständigt land 102 år senare. I Europa rykte det fortfarande efter kriget och i Ryssland var det ställvis fortsatt oroligt. Finland var ett av Europas fattigaste länder.

Men vi trodde på oss själva och för 100 år sedan, 1925, offentliggjordes det vinnande förslaget. Det var en kombination av influenser både från vår egen och från andra länders arkitektur, och låg som grund för byggandet under de kommande åren.

Beslutsfattarna trodde på Finland och upplevde att vår demokrati behövde en symbol som var vårt land och vår demokrati värdig. De tänkte klokt.

Idag känns det ofta som att vi saknar en motsvarande tro på framtiden. Vilket är paradoxalt med tanke på allt som talar för oss idag, till skillnad från hur det var för 100 år sedan. 

I mitt jobb som undervisningsminister reser jag emellanåt också utomlands och fungerar via det lite som en ambassadör för vårt samhälle och framförallt vår skola. Överallt är mottagandet enormt positivt. Man ser upp till Finland. Vår skola beundras, och man kopplar nästan uteslutande positiva saker till det som kan kallas vårt nationella varumärke.

Jag kan inte undgå att tycka att vi här hemma i våra diskussioner lätt fastnar i helt annorlunda tankegångar. Ett land kan inte ha allt, men man kan ha mycket. Och Finland har mycket. 

Vår skola är fortfarande god. Vi placerar oss fortfarande högt uppe på listor där olika kompetenser mäts. Våra vuxna är världsbäst i PIAAC, det så kallade vuxnas PISA-test. Vi har en stark pressfrihet, mycket låg korruption, en hyggligt smidig byråkrati och en god livskvalitet. Balansen mellan arbete och fritid klarar vi rätt bra. 

Det är helt sant att vi har en hel hög med utmaningar. Den offentliga ekonomin är inte i balans. Tillväxten är inte på en tillräckligt nivå. Men samtidigt är det inte realistiskt att förvänta sig en uppsjö investeringar om vi inte själva ser de möjligheter vi har runtomkring oss. 

Det är förstås också viktigt att inse att vi inte vet allt bäst själva. Därför är det klart att vi också behöver idéer utifrån. Tillväxt är svårt att skapa om man sysslar med ett eget nationellt nollsummespel inom sina egna gränser. 

Vårt varumärke och våra unika konkurrensfördelar – tryggheten och förtroendet – kunde användas till att locka hit kunnande och kapital. Men det kräver också att vi är lite mer nyfikna, mottagliga för idéer och mer villiga till samarbete. 

Vi har många gånger under vår självständighet stått inför stora utmaningar. Ofta har vi hittat vägen ut genom att vi fördomsfritt trott på oss själva, i både krig och fred. 

På självständighetsdagen har vi ett utmärkt tillfälle att påminna oss själva om vad vi har, om vad så många under tidigare generationer gjort för oss och hur vi tillsammans så ofta varit långt mer än summan av våra beståndsdelar. Glad självständighetsdag. 

Vi har större potential än vi vågar se

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Mycket beror på hur vi ser på världen och på varandra.

Jag var i Thailand och Singapore förra veckan. Jag träffade många skolelever – nyfikna, öppna, vänliga och kunniga unga. Singapore är ett mycket utvecklat land, medan Thailand klassas som ett nyligen industrialiserat land. 

Det fick mig att tänka på hur vi ibland talar om människor i Finland.

Tidigare i höstas diskuterade vi “invandring från utvecklingsländer” och till och med “människors kvalitet”. Underförstått handlar det om att vi i Finland tänker att vi är bättre än många andra. När jag mötte dessa unga slog det mig hur underlig den tanken är. Barn och unga är likadana överallt i världen. På resor som dessa märker jag också hur stark gemenskapen kan vara. Ambitionen finns där också. De unga ser utbildning som vägen framåt – och det syns i viljan att arbeta och lära.

Ser man på invandringen till Finland och särskilt på invandrares utbildningsnivå, visar bland annat THL:s forskning att den inte skiljer sig nämnvärt från finländarnas. Inte ens när man ser enbart på dem som kommit via asylprocessen. Ändå lever en seg föreställning kvar om att kunskap och kompetens skulle saknas “någon annanstans” – eller hos dem som kommer därifrån. “Not invented here”-fenomenet märks på många håll. Utbildning och kompetens som förvärvats i andra länder känner vi inte alltid igen eller värderar som vi borde.

En annan iakttagelse: Finland har ett exceptionellt starkt brand och rykte. Finland uppskattas, och i vissa sammanhang ser man verkligen upp till oss. Med ett så starkt varumärke borde vi kunna åstadkomma mer. När man följer den ekonomiska debatten i Finland är det slående hur bristen på framtidstro präglar diskussionen. Om vi trodde lika mycket på oss själva som en bankdirektör i Singapore eller en rektor i Thailand tror på oss, skulle vi inte bekymra oss över morgondagen. Vi litar inte på andras kompetens – men inte heller på vår egen. Det är en paradoxal och destruktiv spiral som vi måste ta oss ur.

Singapore valde en gång i tiden att aktivt locka investeringar – och lyckades. Resten är historia. Det märks bland annat i att landets BNP per capita, som låg på samma nivå som Finlands så sent som 2015, nu befinner sig i helt andra sfärer. Finland skulle kunna göra samma sak – och vi har förutsättningarna för det.

Vår beskattning är inte låg, men vi har en fungerande förvaltning, obefintlig korruption, relativt lätt byråkrati, ett tryggt samhälle, ren natur, en välutbildad befolkning och en god balans mellan arbete och fritid. Det här är betydande konkurrens- och välfärdsfaktorer – och med dessa grundförutsättningar borde vi kunna locka både investeringar och människor till Finland.

Vårt glas är betydligt mer än halvfullt. Det måste vi börja förstå – och tro på.

Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

När vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.

Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.

Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.

Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.

Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.

Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.

Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.

Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.

Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.

Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.

Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.

Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.

Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.

Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.

Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.

Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.

Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.

Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.

Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.

Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.

Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.

Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.

Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.

Många positiva beslut i regeringens kompletterande budgetförslag

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Regeringen fattade idag beslut om det kompletterande budgetförslaget för 2026. Svenska folkpartiets ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz, ser många positiva nyheter i förslaget och är särskilt nöjd över nya satsningar på infrastrukturprojekt och ett starkt fortsatt stöd till Ukraina med ett paket på 100 miljoner euro.

– Jag är glad över att SFP lyckades förhandla fram extra anslag för att öka tågtrafiken på kustbanan: vi kan nu starta två direkta turer varje dag från Helsingfors till Hangö. Kustbanan är en viktig transportled i Västnyland, och det är mycket bra att vi kan öka trafiken och på det sättet också förbättra möjligheterna för pendling, säger Adlercreutz.

– Utvecklingen av stamväg 51 går också framåt, då regeringen föreslår 0,4 miljoner för planeringen av den planskilda anslutningen vid Getberget. Gränssamarbetet vid finsk-svenska gränsen i norr stärks också med persontågtrafik mellan Torneå och Haparanda – något som jag som minister för nordiskt samarbete gläds över, säger Adlercreutz.

Adlercreutz är också nöjd över att  stödet till filmproduktionen kunde återställas. Det innebär alltså att det tidigare beslutet om en nedskärning i stödet inte förverkligas. Det kompletterande budgetförslaget innehåller även beslut som stärker utbildningen.

– Antalet studieplatser i högskolor kommer att tillfälligt ökas år 2026 och de nya platserna riktas till utbildningar som stödjer ekonomisk tillväxt. Dessutom kommer unga, som gått ut andra stadiet men inte fått en studieplats, erbjudas ett gratis studiesedel på 30 studiepoäng vid öppna universitetet eller öppna yrkeshögskolan. Regeringen förbättrar på det sättet utbildningsmöjligheterna för fler.

– Regeringen satsar också 40 miljoner euro på välfärdsområdenas utvecklingsprojekt med egenläkare, eget vårdteam och egenföretagarmodellen. SFP har länge jobbat för egenläkarmodellen och jag är glad att vi genom detta beslut kan främja utvecklandet av den. Dessutom riktas anslag till att säkra att tillståndsprocesserna för projekt inom den gröna omställningen är snabba och smidiga – en central sak för Finlands konkurrenskraft, säger Adlercreutz.

Tvåspråkigheten är Finlands superkraft

/0 Kommentarer/i , , , /av

Idag den 6 november firas Svenska dagen – en påminnelse om att tvåspråkigheten är en del av Finlands identitet och en styrka vi ska vara stolta över.

Svenska folkpartiet har i snart 120 år försvarat det svenska språket och arbetat för ett genuint tvåspråkigt Finland – och det arbetet fortsätter. SFP:s ordförande Anders Adlercreutz påminner om att Finland tvåspråkighet är en konkurrensfördel och en styrka som Finland ska ta vara på. Språket bygger broar och öppnar dörrar i en värld där förståelse, samarbete och tillit behövs mer än någonsin.

– Tvåspråkigheten är Finlands superkraft. Den öppnar dörrar, stärker förståelsen mellan människor och gör vårt land rikare – kulturellt, socialt och ekonomiskt, säger Adlercreutz.

Adlercreutz lyfter upp vården och tillgång till svensk service som en nyckelfråga för SFP.

– I takt med att välfärdsområdenas ekonomi blivit allt mer ansträngd och att inbesparingar i dagens läge är oundvikliga, blir det allt viktigare att bevaka och lyfta upp rätten till svenskspråkig service. SFP betonar att rätten till service på svenska måste förverkligas, också när resurserna är knappa. Svenskspråkig service är en viktig kvalitetsfaktor i vården som bör beaktas.  Möjligheten att kommunicera på sitt modersmål är avgörande viktig, det i synnerhet då vi är sjuka och känner oss som allra svagast, säger Adlercreutz.

– Svenskan ska inte vara något man måste kämpa för. Den ska fungera i vardagen – i skolan, på hälsovårdscentralen och när man är  i kontakt med myndigheter. Tvåspråkigheten ska vara levande och kännas i praktiken, säger Adlercreutz.

Adlercreutz: Liberala krafter behövs mer än någonsin

/0 Kommentarer/i , , /av

SFP:s partiordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz deltog i helgen tillsammans med en delegation från Svenska folkpartiet i ALDE-kongressen i Bryssel. ALDE är SFP:s europeiska parti.

– Det är viktigt att liberala krafter samlas och utbyter idéer. I ett politiskt klimat där rättsstaten och demokratiska strukturer utmanas i många länder, behövs dialog och gemensamt arbete mer än någonsin. När vår politiska vardag polariseras och ytterpartierna glider ut över kanterna erbjuder de liberala partierna ett framåtblickande alternativ, säger Adlercreutz.

Under kongressen fick SFP:s motion “A Stronger Internal Market for Europe’s Defence Industry” ett brett stöd och godkändes. Motionen syftar till att stärka EU:s inre marknad för försvarsindustrin och därmed förbättra Europas säkerhet och försvarssamarbete.

Adlercreutz ledde även en workshop med temat “Learning to Disconnect: The Benefits of Phone-Free Classrooms”, där han presenterade Finlands lagändring om mobilfria skolor. Deltagarna visade intresse för hur lagen har tagits emot och hur skolorna uppfattat förändringen i praktiken.

– Vi har redan fått höra hur eleverna har lättare att fokusera när telefonerna inte konkurrerar om uppmärksamheten. Samtidigt blir det mer samtal och samspel i klassrummet. Det här handlar inte bara om studiero utan också om att stärka gemenskapen. Det är roligt att se att finländsk lagstiftning på ett ganska enastående sätt väcker intresse i Europa. Många länder följer nu vårt exempel, säger Adlercreutz.