Är det rimligt att dela in barn i olika grupper på basen av deras religion? Är det ändamålsenligt att dela in barn i parallellklasser enligt deras samfundstillhörighet för att få läsordningen att fungera? Jag tycker inte det nödvändigtvis borde vara så. 

(Texten pä finska här)

I den finländska skolan är religionsundervisningen icke-konfessionell. Den handlar om undervisning om religioner, inte om religionsutövning. Undervisningen ordnas utifrån elevens egen religion, men på ett sätt som också ger kunskap om andra religioner. Om det i en kommun finns tre barn som tillhör samma trossamfund är kommunen skyldig att ordna undervisning för dem.

I en fragmenterad verklighet kan det vara svårt att säkerställa att undervisningen håller rätt nivå. Får alla barn till exempel en likvärdig undervisning om vårt kristna kulturarv? I en tid då behovet av djupare förståelse – både för den egna tron och för andras – är större än någonsin, behöver vi fråga oss om vi kan göra det här bättre.

Under religionslektionerna lär sig eleverna om det kulturarv som är knutet både till den egna religionen och till andra religioner.

I dag undervisas varje religion separat. På vissa orter fungerar detta väl, men på många håll finns det betydande utmaningar. Det är ofta svårt att hitta  behöriga lärare. Studentexamen ordnas endast i evangelisk-luthersk och ortodox religion samt i livsåskådningskunskap, ett ämne som dessutom allt fler unga väljer.

För en del  religiösa minoriteter består undervisningsgrupperna av barn i mycket olika åldrar. Det är lätt att se att situationen inte är oproblematisk.

I en tid då förståelsen mellan olika trossamfund borde stärkas finns det orsak att fundera över om det är ändamålsenligt att dela in unga enligt deras religiösa bakgrund. Vad hindrar oss från att ordna ett gemensamt livsåskådningsämne där lutheraner, ortodoxa, katoliker, muslimer, hinduer och judar – för att nämna några – kan lära av varandra?

Skulle det inte vara värdefullt för barn och unga att diskutera de moraliska och etiska frågor som är centrala i religionsundervisningen just i en religionsöverskridande dialog, i en värld där olika religioner lever sida vid sida?

Jag tycker att det finns många faktorer som tyder på det och mina många samtal med företrädare för kyrkan, lärare och föräldrar visar att allt fler ifrågasätter om den nuvarande modellen är ändamålsenlig.

Nyligen fördes en diskussion om huruvida man får lyssna på Händel som en del av skolvardagen. Självklart får man det. Händel är en del av vårt kulturarv. Detsamma gäller till exempel välkända psalmer.

Allt det här är vårt gemensamma kulturarv, som tillhör alla i Finland – också dem som kommit hit nyligen.

Ett gemensamt skolämne skulle kunna stärka barns och ungas förståelse för kyrkans och den evangelisk-lutherska religionens roll i hur det finländska kulturarvet formats. Det skulle också ge barn med invandrarbakgrund, och tillhörighet till andra religioner, en bättre möjlighet att förstå vår kultur. Även till exempel muslimska elever behöver kunskap om kristendomen och andra religioner.

Ett ämne som samlar elevernas livsåskådningar skulle kunna öka förståelsen för att världens religioner delar många gemensamma värderingar, och att motsättningar mellan religioner till stor del bottnar i religiös och politisk politisering. 

En viktig fråga är också om alla barn får jämlik och tillräcklig undervisning i det kristna kulturarvet. Även muslimska elever behöver grundläggande kunskaper om kristendomen och andra religioner. Ett gemensamt livsåskådningsämne  skulle också ge barn med invandrarbakgrund som tillhör andra trossamfund bättre möjligheter att förstå det finländska kulturarv, där främjandet av religionsfriheten har varit en väsentlig del.

Ett gemensamt skolämne skulle också skydda mot religiös extremism och kunna stärka toleransen mellan olika religioner.

Naturligtvis finns det många frågor. En berättigad oro gäller minoritetsreligionernas ställning. Hur kan man i ett gemensamt ämne säkerställa att mindre religioner, som till exempel judendomen eller den ortodoxa tron, får tillräckligt utrymme innehållsmässigt?

En annan fråga gäller lärarutbildningen: vilken kompetens skulle krävas av lärare i ett gemensamt ämne? Och hur skulle läroplanen se ut?

Eller kunde en hybridmodell vara möjlig – där en del av undervisningen sker enligt den egna religionen och en del gemensamt? Har vi olika lösningar för olika åldrar, och skulle en naturlig gräns kunna dras mellan årskurs 6 och 7?

Det finns mycket att fundera på. I Finland har man redan lokalt utvecklat olika modeller, bland annat på Brändö i Helsingfors, i Åbo och på Åland. Utvecklingsbehovet vittnar om utmaningarna i den nuvarande modellen. Det är viktigt att detta utvecklingsarbete sker tillsammans.

Jag är medveten om att frågan är känslig. Därför bör den behandlas med eftertanke och i dialog med olika trossamfund. Som resultat av detta arbete skapas en modell som sedan kunde utvärderas och diskuteras öppet.

Det här arbetet inleder vi nu vid mitt ministerium. Det är möjligt att utmaningarna visar sig vara större än möjligheterna. Det är också möjligt att politisk samsyn inte uppnås.

Jag vill ändå lyfta fram de uppenbara utmaningarna i dagens system. Religionsundervisningens segregerande karaktär står, enligt min mening, i strid med skolans grundidé om en bred allmänbildning och inklusion.

Det handlar inte om att förringa religionens betydelse, utan om att tydligare synliggöra den.

När vi till exempel nu närmar oss julen är det viktigt att alla vet att julen är mer än julklappar och tomtar. Jag är inte säker på att alla elever vet det här i dag.