Jag läste för att jag såg vuxna läsa
Och visst fick det räcka. Den lilla sjöjungfrun tittade han och hans syster snällt på tills bandet slets ut och körde fast inne i bandspelaren. Möjligen avhjälpt av den smörgås som en gång också klämts in i samma apparat.
12 år senare måste vi medge att tiderna förändrats, och att vi inte på något sätt kan säga att vi har varit speciellt konsekventa med de syskonen som följde efter Axel. För varje barn har vi tänjt lite på reglerna, gett lite efter. Det som först känts som ett hot, ett irritationsmoment, har plötsligt blivit vardag. Vårt yngsta barn, Arik, tittar inte speciellt mycket på tv, men sitter nog sin beskärda del framför både dator och ipad. Har vi gett upp? Är spelet förlorat?
Kanske konsekvens är överskattat. Vi har fem barn, och alla har förhållit sig på olika sätt till digitala medier och apparater. Några har konsumerat, några primärt producerat. Och situationen har förändrats från år till år. En tid brukade barnen samlas framför datorn för att tillsammans göra stop-motion-filmer med legofigurer. Och då vill man ju inte att de skall sluta. Då får de sitta där hur länge de vill. Men emellanåt kan man inte undgå att bli frustrerad, som en mossig förälder ser det, då det aktiva producerandet övergår i en passiv konsumtionen av gapiga youtubers alster.
Och barnen skiljer sig också från varandra. Vår dotter är i allra högsta grad en producent. Om hon sätter sig framför datorn är det inte för att bara ta emot, utan i allra högsta grad för att ge. För att göra filmer, för att göra musik.
Är det kanske så, att vi i vår tro på att förhållandet mellan dator och barn är en enkelspårig gata inte ser interaktionen, det att barn ofta producerar, och än oftare lär sig när det sitter framför en ruta? Frågan är väl egentligen bara denna – vem styr, paddan eller barnet? Så länge det finns alternativ, så länge man kan koppla ner och av och göra något annat, är kanske mängden och sättet ändå en sekundär sak, någonting som kan vara individuellt och olika?
Alternativ, ja – om vi vill att det skall finnas alternativ måste vi också visa det själva. I min barndom minns jag hur jag mycket ofta såg mina föräldrar sitta i en stol och läsa. Det såg trevligt ut, och jag tyckte om synen. Följaktligen läste jag också mycket som barn, för att det fanns en förebild, ett exempel.
Här måste jag medge att jag själv sköter mig mycket sämre. Visst, jag läser – men ryckigt, och kanske okoncentrerat. Ofta handlar det inte om böcker, utan om mitt arbete. Och allt oftare läser jag från en läsplatta. Om mina barn inte har en bild av att vuxna människor läser böcker, en bild av att det är något roligt, får jag kanske skylla mig själv. För exemplet har betydelse.
Och så tror jag det är bra att också medvetet dyka ner i barnens värld.
Kanske det är tid att ladda ner Pokémon Go på telefonen som nästa, och ta färjan ut till Sveaborg med honom. Jag har hört att Charizard synts där ute – och jag kan ju ta med en bok att läsa på båten.
Homekoulut on saatava kuriin.
Päänsärkyä ja kutittavia silmiä. Valuvia neniä ja pahoinvointia. Pitkittyvää yskää ja kuumeilua.
Näistä oireista kärsivät liian monet koululaiset kunnassamme. Masalan koulun liikuntasali todettiin korjauskelvottomaksi. Kantvikin päiväkodin ongelmat ovat puhututtaneet pitkään. Pitkään listaan ongelmakouluista on viimeisten vuosien aikana lisätty myös Gesterbyn koulukeskus.
Winellska skolanissa on luokkia joissa 20% oppilaista ovat toistuvasti sairaita. Pieniä, toistuvia korjauksia tehdään koko ajan. Ja joskus korjausten aikana tapahtuu lisää vaurioita, kuten vuoden takaisessa kattokorjauksessa tapahtui. Tämän syksyn ylioppilaskirjoitukset tehtiin kylmässä, korjauksen alla olevassa voimistelusalissa, jossa lattian tehtävää hoitivat sinne tuodut vanerilevy.
Mistä tämä johtuu? Syitä on monta. On kyse ongelmallisista rakenneratkaisuista. Winellska skolan rakennettiin 60-luvun lopussa, Gesterbyn koulu 70-luvun alussa. Tiedämme että osa silloin käytetyistä ratkaisuista olivat suorastaan vahingollisia. Mutta on kyse muustakin. On kyse väärästä hoidosta, väärästä huollosta. Siitä, että vastuukysymykset ovat epäselvät, ja että kukaan ei kanna kiinteistöistä päivittäistä kokonaisvastuuta. Saattaa olla kysymys siitä, että ongelmien ilmetessä tehdään pieniä, kosmeettisia korjauksia tilanteessa, jossa pitäisi pureutua juurisyihin. Ja voi olla niinkin pienestä asiasta kiinni, kuin että ilmanvaihtoa vähennetään viikonlopuksi. Tästä käytännöstä ollaan onneksi luopumassa.
Viimeistään nyt meidän olisi syytä herätä ongelmaan, pohtimaan sitä, miten me rakennamme ja miten me rakennuksiamme ylläpidämme ja käytämme.
Kun me kuntana teemma hankintapäätöksiä, meidän tulisi uskaltaa panostaa laatuun, koska se on hankintalain puitteissa mahdollista. Mutta se vaatii tahtoa – ja osaamista. Halvin rakennusurakka on harvoin edullisin – se todettiin viimeksi Winellska Skolanin kattoa korjattaessa. Ja halvin suunnittelija tuottaa harvoin tehokkaimpia tiloja, kuten kävi ilmi Sepänkannaksen päiväkotia suunniteltaessa. Meidän tulee uskaltaa olla se kunta, joka rakentaessaan lapsilleen tai työntekijöilleen tiloja katsoo seuraavan vuoden budjettia pidemmälle.
Masalan koulun liikuntasali on kohta valmis. Kantivikin päiväkodin tilanteelle on tulossa korjaus. Lähiaikoina tehdään perusteellinen selvitys Gesterbyn koulukeskuksen tilasta. Selvityksen jälkeen löydettyihin ongelmiin tulee puuttua perusteellisesti, ja suurella vakavuudella. Lapsemme viettävät suuren osuuden päivästään koulu- ja päiväkotirakennuksissa. Niissä ei saa olla tällaisia puutteita. Ja ennen kun aloitamme uusien rakentamisen, nykyisten tulee olla kunnossa.
Utbyte berikar
(Ledare i tidningen Hem & Skola 3/16)
Vårt nästäldsta barn, vår dotter Ilon, åkte iväg på ett utbyteselevsår till Costa Rica i slutet av augusti. Ett år ute i det okända för att pröva sina vingar, och kanske få några nya som växer ut.
Men hennes rum här hemma hos oss förblev inte tomt länge – i början av augusti fick vi en ny familjemedlem. Santiago, från Popayan på den colombianska högplatån, kom till oss för ett år som utbyteselev. I ett år skall han bo hos oss, bli en del av vår familj, och gå i svenskspråkigt gymnasium i Grankulla. Skolan började genast, och han blev otroligt väl emottagen.
Allt tyder på att han kommer att ha ett fint år – han är full av iver och tar emot de nya utmaningarna med öppna armar. För visst handlar det också om utmaningar – att som 17-åring bo i en främmande kultur hos främmande människor, i ett land där vädret är underligt och folk talar ett förbryllande språk – nej flera förbryllande språk – är inte lätt. Det fick jag själv erfara när jag i slutet av 80-talet tillbringade ett år ute på en ö i Atlanten, på Azorerna.
Varför vill då en colombian som Santiago komma till Finland? Det här är en fråga som vi allt som oftast ställer utlänningar som bland många andra länder valt Finland som sitt mål. När vi ställde Santiago, eller Santtu som han redan döpts till, den här frågan kom svaret genast. Han var frustrerad över korruptionen och bekymren i sitt eget land. Han ville bidra till att göra det bättre, till att få det att fungera bättre. Men för att kunna dra sitt strå till stacken behövde han lite vägkost. Och Finland verkade ha en fungerande modell. En hög utbildningsnivå, ett fungerande skolsystem och obefintlig korruption. Han ville veta hur det här går ihop.
Det är bra att emellanåt påminna sig om hur bra vi har det. Hur bra vår skola fungerar. Under hösten har diskussionen om den nya läroplanen gått het, och många är oroliga för att vi kastar bort det vi har, att det här inte är rätt väg. Själv är jag inte orolig. Jag tror att det är bra att vi ökar samverkan mellan hem och skola. Att eleverna får fokusera på större helheter, och att vi hellre än att fixera oss vid specifik kunskap, ser på lärandet som en process. En process som man kan lära sig, och som bär långt in i framtiden.
Santiago har redan på några få dagar blivit imponerad av hur väl individen beaktas i vår skola. Det är också en styrka.
Utbyte då – är det för alla? Alla kan inte åka utomlands för ett år för att lära sig nytt. Det passar inte alla, och det kostar en hel del. Men utbyte på nära håll ger också mycket. Även om vårt land är litet skiljer sig olika delar mycket från varandra. Och även om Svenskfinland är ännu mindre, har vi också våra egna särdrag. Särdrag som vi kan lära oss av, och som vi kan dela med oss av.
Skolelever i Svenskfinland kan åka iväg på utbyte. Inom ramen för programmet Skolkontakt, som finansieras av Kulturfonden, kan en klass åka på utbyte till en annan skola. En klass från Korsholm kan komma till Kyrkslätt, eller en från Helsingfors till exempelvis Mariehamn. Det här är en möjlighet att dels knyta kontakter som kan vara för livet, men också att lära sig något nytt av varandra. De kan vara ett alternativ till en traditionell lägerskola. Kontakta oss på Hem och Skola så berättar vi mera.
Nothing Found
Sorry, no posts matched your criteria