Skolmiljön håller inte måttet
Varje dag lite över åtta pilar mina två yngsta barn ner till busshållplatsen där de stiger på bussen för att sedan ta sig till sin skola. Av en händelse är det samma skola som jag började i för knappt 40 år sedan.
Det är en medelstor byskola med en liten gård, några klätterställningar och en skog som hundratals barn sedan femtiotalet finkammat i jakt på dyrgripar: små magiska stenar eller fina käppar som man kan bygga en koja av. En god skolmiljö, helt enkelt. Ett ställe som jag tryggt kan skicka iväg mina barn till, utan att för ett ögonblick fundera på om skolmiljön kanske är hälsovådlig, om barnet kanske kommer hem med klåda i ögonen eller hosta för att inomhusluften är dålig.
I andra ändan av min kommun är situationen den motsatta. Där har vi en skolbyggnad som lider av uppenbara problem. Flera barn klarar inte av att gå i skola eftersom inomhusluften gör dem sjuka. Och de är inte ensamma om detta – man har likadana problem i hela Finland – det är inte alls ovanligt att en tredjedel av en kommuns barn går i skola i tillfälliga utrymmen eftersom skolbyggnaderna renoveras. Ofta för andra eller tredje gången. Man talar inte utan orsak om en epidemi, så utbrett är problemet.
Vi har världens kanske bästa skola, vi har en nydanande läroplan, men vår skolmiljö håller inte alltid måttet.
Det som borde vara en källa till inspiration kan i många fall vara en källa till sjukdom. Någonting som hindrar inlärning, och det är inte ett litet problem.
Men det är ett problem som det är svårt att ibland hitta grundorsaken till, därför är de åtgärder man ofta gör ofta bristfälliga. En reparation följer på en annan, och problemen består. Vad beror det då på, är alltså den stora frågan.
Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Vi vet att en del av de lösningar som tillämpades på 60-, 70- och 80-talen var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastighetens dagliga underhåll. Det är fråga om frestelsen att välja den billigaste entreprenören eller planeraren när man bygger. Det kan vara fråga om att man endast gör små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara fråga om en så liten faktor som att ventilationen vrids ner eller stängs av under veckoslutet, vilket lätt förvärrar situationen. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.
Samtidigt kan det vara svårt att få kommunerna att ta i problemen. Symptomen är ofta diffusa, och det kan vara svårt att ställa en diagnos. Här kan Hem och Skola-föreningarna spela en viktig roll. Vi har kontakt med föräldrarna och kan samla in material om, och statistik på, problemen. Hem och Skola kan hjälpa till med bevisföringen och fungera som en budbärare mellan eleverna, familjerna och beslutsfattarna. Vi kan ordna informationskvällar och föreläsningar som belyser problemen, eller till exempel skriva insändare till lokaltidningen och den vägen tvinga fram åtgärder.
Våra barn förtjänar att glada i hågen få kila iväg till en trygg, inspirerande skola – världens bästa skola – varje dag.
Jag läste för att jag såg vuxna läsa
Och visst fick det räcka. Den lilla sjöjungfrun tittade han och hans syster snällt på tills bandet slets ut och körde fast inne i bandspelaren. Möjligen avhjälpt av den smörgås som en gång också klämts in i samma apparat.
12 år senare måste vi medge att tiderna förändrats, och att vi inte på något sätt kan säga att vi har varit speciellt konsekventa med de syskonen som följde efter Axel. För varje barn har vi tänjt lite på reglerna, gett lite efter. Det som först känts som ett hot, ett irritationsmoment, har plötsligt blivit vardag. Vårt yngsta barn, Arik, tittar inte speciellt mycket på tv, men sitter nog sin beskärda del framför både dator och ipad. Har vi gett upp? Är spelet förlorat?
Kanske konsekvens är överskattat. Vi har fem barn, och alla har förhållit sig på olika sätt till digitala medier och apparater. Några har konsumerat, några primärt producerat. Och situationen har förändrats från år till år. En tid brukade barnen samlas framför datorn för att tillsammans göra stop-motion-filmer med legofigurer. Och då vill man ju inte att de skall sluta. Då får de sitta där hur länge de vill. Men emellanåt kan man inte undgå att bli frustrerad, som en mossig förälder ser det, då det aktiva producerandet övergår i en passiv konsumtionen av gapiga youtubers alster.
Och barnen skiljer sig också från varandra. Vår dotter är i allra högsta grad en producent. Om hon sätter sig framför datorn är det inte för att bara ta emot, utan i allra högsta grad för att ge. För att göra filmer, för att göra musik.
Är det kanske så, att vi i vår tro på att förhållandet mellan dator och barn är en enkelspårig gata inte ser interaktionen, det att barn ofta producerar, och än oftare lär sig när det sitter framför en ruta? Frågan är väl egentligen bara denna – vem styr, paddan eller barnet? Så länge det finns alternativ, så länge man kan koppla ner och av och göra något annat, är kanske mängden och sättet ändå en sekundär sak, någonting som kan vara individuellt och olika?
Alternativ, ja – om vi vill att det skall finnas alternativ måste vi också visa det själva. I min barndom minns jag hur jag mycket ofta såg mina föräldrar sitta i en stol och läsa. Det såg trevligt ut, och jag tyckte om synen. Följaktligen läste jag också mycket som barn, för att det fanns en förebild, ett exempel.
Här måste jag medge att jag själv sköter mig mycket sämre. Visst, jag läser – men ryckigt, och kanske okoncentrerat. Ofta handlar det inte om böcker, utan om mitt arbete. Och allt oftare läser jag från en läsplatta. Om mina barn inte har en bild av att vuxna människor läser böcker, en bild av att det är något roligt, får jag kanske skylla mig själv. För exemplet har betydelse.
Och så tror jag det är bra att också medvetet dyka ner i barnens värld.
Kanske det är tid att ladda ner Pokémon Go på telefonen som nästa, och ta färjan ut till Sveaborg med honom. Jag har hört att Charizard synts där ute – och jag kan ju ta med en bok att läsa på båten.
Homekoulut on saatava kuriin.
Päänsärkyä ja kutittavia silmiä. Valuvia neniä ja pahoinvointia. Pitkittyvää yskää ja kuumeilua.
Näistä oireista kärsivät liian monet koululaiset kunnassamme. Masalan koulun liikuntasali todettiin korjauskelvottomaksi. Kantvikin päiväkodin ongelmat ovat puhututtaneet pitkään. Pitkään listaan ongelmakouluista on viimeisten vuosien aikana lisätty myös Gesterbyn koulukeskus.
Winellska skolanissa on luokkia joissa 20% oppilaista ovat toistuvasti sairaita. Pieniä, toistuvia korjauksia tehdään koko ajan. Ja joskus korjausten aikana tapahtuu lisää vaurioita, kuten vuoden takaisessa kattokorjauksessa tapahtui. Tämän syksyn ylioppilaskirjoitukset tehtiin kylmässä, korjauksen alla olevassa voimistelusalissa, jossa lattian tehtävää hoitivat sinne tuodut vanerilevy.
Mistä tämä johtuu? Syitä on monta. On kyse ongelmallisista rakenneratkaisuista. Winellska skolan rakennettiin 60-luvun lopussa, Gesterbyn koulu 70-luvun alussa. Tiedämme että osa silloin käytetyistä ratkaisuista olivat suorastaan vahingollisia. Mutta on kyse muustakin. On kyse väärästä hoidosta, väärästä huollosta. Siitä, että vastuukysymykset ovat epäselvät, ja että kukaan ei kanna kiinteistöistä päivittäistä kokonaisvastuuta. Saattaa olla kysymys siitä, että ongelmien ilmetessä tehdään pieniä, kosmeettisia korjauksia tilanteessa, jossa pitäisi pureutua juurisyihin. Ja voi olla niinkin pienestä asiasta kiinni, kuin että ilmanvaihtoa vähennetään viikonlopuksi. Tästä käytännöstä ollaan onneksi luopumassa.
Viimeistään nyt meidän olisi syytä herätä ongelmaan, pohtimaan sitä, miten me rakennamme ja miten me rakennuksiamme ylläpidämme ja käytämme.
Kun me kuntana teemma hankintapäätöksiä, meidän tulisi uskaltaa panostaa laatuun, koska se on hankintalain puitteissa mahdollista. Mutta se vaatii tahtoa – ja osaamista. Halvin rakennusurakka on harvoin edullisin – se todettiin viimeksi Winellska Skolanin kattoa korjattaessa. Ja halvin suunnittelija tuottaa harvoin tehokkaimpia tiloja, kuten kävi ilmi Sepänkannaksen päiväkotia suunniteltaessa. Meidän tulee uskaltaa olla se kunta, joka rakentaessaan lapsilleen tai työntekijöilleen tiloja katsoo seuraavan vuoden budjettia pidemmälle.
Masalan koulun liikuntasali on kohta valmis. Kantivikin päiväkodin tilanteelle on tulossa korjaus. Lähiaikoina tehdään perusteellinen selvitys Gesterbyn koulukeskuksen tilasta. Selvityksen jälkeen löydettyihin ongelmiin tulee puuttua perusteellisesti, ja suurella vakavuudella. Lapsemme viettävät suuren osuuden päivästään koulu- ja päiväkotirakennuksissa. Niissä ei saa olla tällaisia puutteita. Ja ennen kun aloitamme uusien rakentamisen, nykyisten tulee olla kunnossa.
Livet är inte en tunnel
/1 Comment/in 1 koulutus, Uncategorized /by AndersVår näst yngsta son började denna vecka i gymnasiet. Det betyder att han redan förra våren valde vad han vill läsa. Inte bara med tanke på vad som intresserar honom, utan också med tanke på vad han kanske senare börjar studera.
Det är ett spel där man väger olika hypoteser mot varandra och där ett ämnes tyngd har stor betydelse med tanke på högskoleantagningen. Religion är tyngre än samhällslära och fördjupad matematik öppnar de flesta dörrar.
Det leder till att flera gymnasier bara har en handfull elever som läser kort matematik och överstora grupper i den fördjupade kursen. Samtidigt läser man färre språk idag än tidigare. Tyska, franska, spanska för att inte tala om ryska är sällsyntheter i studentexamenspaletten. Diversiteten har försvunnit.
Väljer du det ena, utesluter du det andra. Och eftersom studentexamen avgör det mesta gäller det att spela sina kort rätt.
Som 15-åring då man kanske inte ens har hittat sig själv skall man redan ha en klar bild av vad man vill bli som vuxen. Det är rätt mycket begärt. I praktiken har man flyttat högskolornas inträdesprov till gymnasiet – och gjort det hela 3 år långt.
Dagens arbetsliv är något helt annat än det arbetsliv min högstadietids studiehandledare förberedde oss för. Det handlar inte mera om att som tonåring välja vad man tänker jobba med och sedan tuta och köra på tills man pensioneras.
Nej – man kommer att få finna sig i att byta arbete flera gånger, kanske byta yrke, skola om sig. Man får lära sig nytt – hela tiden.
I den världen passar det dåligt att kräva vägval i ett tidigt skede.
Och framför allt är det katastrofalt att bygga en studiestig där snedsteg inte tillåts. Tunneltänket sträcker sig nämligen ända in i högskolevalet.
Betoningen av studentexamen i kombination med förstagångskvoterna är en struktur som är helt främmande för den värld vi borde utbilda våra barn för.
Om du inte är helt säker på vad du vill studera bedömer många att det är klokare att vänta. Det system med kvoter för förstagångssökanden som infördes får några år sedan leder till att en felbedömning eller helt enkelt en insikt om att man kanske trivs bättre med något annat kan leda in i en återvändsgränd.
Eftersom den första studieplatsen är betydligt lättare att få än den andra blir det i praktiken svårt att byta studieinriktning. Man fortsätter på en studiestig som känns fel i stället för att kunna byta till något man känner motivation för.
Eller så väljer man helt enkelt att skjuta upp studiestarten om man inte är säker på vad man vill.
Ingendera scenariet är i samhällets intresse. Det är bättre att få en mångsidig kompetens och kanske till och med studera flera saker än att studiestarten skjuts upp. Det är bättre att studera det man vill än att sitta fast i något man inte är intresserad av.
I stället för att sporra till en bred kompetens förstärker vi tunneltänket.
Min biologi- och geografilärare i högstadiet hade inte mycket till övers för grundskolan. Vi var ”grundskolemaskiner”, tyckte han. Barn som hade tryckts in i en one-size-fits-all form. Han hade inte rätt då, men han kanske hade haft rätt idag, 40 år senare.
I en värld där bred kompetens är att föredra, där skapariver gott kan vara viktigare än ren och skär personlig kalkyleringsförmåga riskerar vi att gå helt fel. Varför inte hellre sporra till experiment, låta våra barn göra misstag, kalkylera mindre och låta det genuina intresset styra. Varför inte hellre betona mångsidighet och göra det lätt – och rätt – att tänka om om man valt fel stig.
”Vi bör lära våra barn det som maskinerna inte kan”, har Ali Babas grundare Jack Ma sagt. Jag håller med honom. Det kloka är inte alltid något förutsägbart, det är inte alltid kalkylerat, det kan till och med vara något, till synes, irrationellt.
(Kolumn i HBL 12.8.2022)
Anders Adlercreutz peräänkuuluttaa täysin vertailukelpoisia tutkintoja Pohjoismaihin
/0 Comments/in 1 koulutus, blog, Insändare, Lehdistötiedote /by AndersRuotsalaisen eduskuntaryhmän puheenjohtaja Anders Adlercreutz puhui keskiviikkona Pohjoismaiden neuvoston istunnossa Kööpenhaminassa. Keskustelussa hän nosti esille tutkintojen tekemistä täysin vertailukelpoisiksi Pohjoismaissa.
– Opiskelu pohjoismaissa voisi olla automaattinen vaihtoehto jokaiselle pohjoismaiselle nuorelle, mutta se on sitä harvoin. Trondheim voisi olla yhtä luonnollinen vaihtoehto helsinkiläiselle opiskelijalle kuin Tampere. Tai Helsinki yhtä selvä vaihtoehto, kuin Helsingborg voisi olla ruotsalaiselle nuorelle, Adlercreutz sanoo.
Adlercreutz uskoo, että tekemällä tutkinnoista täysin vertailukelpoiset pohjoismaat ottaisivat ison askeleen eteenpäin nuorten opiskelumahdollisuuksien avartamisessa ja aluebrändin vahvistamisessa.
– Lisäksi tarvitsemme asennemuutoksen. Pohjoismaisista vaihtoehdoista tulee tiedottaa ja niitä pitää markkinoida, koska se on hieno mahdollisuus ja samalla tehokas tapa vahvistaa maailman parasta aluebrändiä, pohjoismaita. Suomalainen nuori, joka opiskelee toisessa pohjoismaassa vahvistaa Suomen kuulumista tähän joukkoon, Adlercreutz sanoo.
Lisätietoja:
Anders Adlercreutz, puh. 044 981 0191
Lär ut sådant som maskiner inte kan göra
/0 Comments/in 1 koulutus, blog, Uncategorized, opetus /by AndersDe som började sin gymnasiebana i augusti förväntas redan veta var de vill studera. Ämnesvalen i gymnasiet styr studentexamen, och studentexamen öppnar i sin tur dörrarna till högskolorna.
Skall en 15-åring som inleder sin gymnasiebana verkligen redan välja bort möjliga studieplatser? Ett barn skall inte i ett för tidigt skede vara tvungen att fatta beslut som kan få långtgående följder.
För vad vet vi om framtidens utmaningar? Det är klart att vi behöver en högt utbildad befolkning – men vad är det utbildningen egentligen skall ge oss?
Undervisningsminister Li Andersson väckte i somras diskussion kring den vikt matematiken har i vår utbildning. Det är en viktig diskussion. Vi kan med goda skäl förvänta oss att vårt arbetsliv i framtiden kommer att se annorlunda ut än det gör idag. Datorer och informationsteknik har redan gjort en mängd yrken överflödiga. Ibruktagandet av lösningar som baserar sig på artificiell intelligens kommer möjligtvis att ha en ännu större inverkan. Min studiehandledare i grundskolan hade knappast en aning om att vi redan några årtionden senare skulle hitta yrken som vertikalodlare, serviceformgivare eller etikutvecklare.
Jack Ma, grundaren av Ali Baba, en gigantisk kinesisk nätbutik, sade nyligen så här på World Economic Forum: ”Everything we teach should be different from machines. If we do not change the way we teach, 30 years from now we will be in trouble”. Vi borde lära ut sådant som maskiner inte kan göra. Vi måste se behovet av förändring nu.
Det är självklart att matematik stärker den logiska slutledningsförmågan och att studier i olika naturvetenskaper kräver en skapande förmåga. Men det är också klart, att vi i dagens skola inte tillräckligt värdesätter ämnen som utvecklar emotionell intelligens och sociala färdigheter. Sådana ämnen är tex bildkonst, teknisk slöjd och textilslöjd, gymnastik och musik.
När vi delar ut studieplatser tar vi inte dessas ämnen i beaktande trots att de i högsta grad är relevanta med tanke på de färdigheter framtidens arbetsliv kräver av oss. De 15-åringar som nästa vår söker in till ett gymnasium drar ingen nytta av att de i dessa ämnen visat prov på kreativitet, laganda, entusiasm eller ihärdighet. Eller kanske skapat något nytt och enastående.
Det är svårt att objektivt poängsätta prestationer i dessa ämnen. Men jag efterlyser trots det en diskussion om deras roll i undervisningen. Jag påstår att det inte är ändamålsenligt att blint stirra på medeltalet i läsämnen när vi borde främja färdigheter som skiljer oss från maskinerna.
Styrkan i vår skola har varit den, att den ser lekens betydelse och värdesätter allmänbildning. Jag hoppas att vi i framtiden i ännu högre grad poängterar kreativitet och lärande genom lek, utan onödiga stressmoment. Detta behöver inte exkludera en sund tävlan och ambition, element som också har en betydelse i den process som leder in barn i vuxenlivet.