För två år sedan kom Santiago Londono, en colombiansk pojke till vår familj för ett år. 16 år gammal, utan att kunna svenska eller finska, hade han bestämt sig för att tillbringa ett år med oss.

I Colombia bodde han i Popayan, en stad som är lika stor som halva Helsingfors. Den omgivs av områden som kontrolleras av FARC, en av parterna i det långa inbördeskriget som plågat landet.

När någon kommer till Finland överhuvudtaget ställer vi allt som oftast en fråga – varför kom du hit, varför Finland? För Santiago var svaret lätt.

Så här sade Santiago:

”I Colombia har vi mycket korruption, skolan är dålig, det finns mycket som inte fungerar. Jag vill förbättra mitt land, jag vill hjälpa till. Men för att göra det måste jag veta vad som fungerar. Hur man kan göra, vad som är bra. Jag googlade, letade. Och kom fram till att Finland är ett fungerande land. Det är rent, brottsligheten är låg, det är tryggt, det finns just ingen korruption. Och skolan är bra. Kanske den bästa i världen. Därför ville jag komma hit. Så att jag här skall kunna lära mig och sedan åka tillbaka till mitt land och göra det bättre. ”

Så tänkte Santiago, 16 år gammal.

Han kom hit för att få det vi har. Det som kanske många av oss tar som en självklarhet. En jämställd skola, där alla bereds samma möjlighet att klara sig, att lära sig, att komma framåt.

Efter att Santiago bott hos oss några månader kom ett brev på posten, från Colombia. Ett brev från Colombias president. Santiago hade blivit student våren innan, bland de tio bästa i hela landet. Som en av de tio bästa av en halv miljon studenter.

Som pris fick han ett stipendium på 100 000 dollar för att studera vid universitetet i Bogotá, och en studieplats. Vi tyckte ju förstås det var fantastiskt. Vilken möjlighet för honom!

Men så här sade Santiago: Visst är det fint. Men vet ni vad? Det här är nånting varje finländare får. Inte bara 10 av en halv miljon. Utan varje finländare – en gratis, statsfinansierad utbildning.

Tänk på det. Det är vad ni har.

Nåväl – Under sin knappa 11 månaders vistelse klarade Santiago sig bra, han lärde sig svenska och deltog till och med i studentproven i lång fysik och matematik med goda resultat. Idag studerar han fysik och matematik vid lunds universitet. Returen till Colombia får vänta några år till. Han tänkte, att en nordisk utbildning är en bättre väg mot en internationell forskarkarriär. Han tog vara på den chansen han fick i Finland.

Det finns många olika skeden i livet. Ju äldre man blir desto självständigare förväntas man vara. Desto mer ansvar förväntas man kunna ta.

Ni är nu i ett brytningsskede, i gymnasiet.

Det är en fantastisk tid. Ni står på gränsen till vuxenlivet. Och ni får lära er. Ni får använda all tid ni har till att lära er nya saker. Saker som de fantastiska lärare ni har runt omkring er gör sitt yttersta för att pracka på er, för att få er att suga in. Ni har dem, och framförallt, ni har varandra. Ni knyter vänskapsband som varar hela livet.

Tro mig – och jag vet att det kanske inte alltid känns så – men senare i livet kommer ni att längta tillbaka till de här åren.

Vad betyder då den här friheten, friheten i gymnasiet?

Det betyder att ni skall lyssna på er själva. På vad ni själva vill. Ni får välja, ni får känna efter. Ni får pröva. Ni får välja rätt men också fel.

Fundera på vad ni själva vill. Vad som får er att inspireras. Vad ni vill undersöka närmare, eller vad det är som får er att längta efter nästa lektion.

Och när ni sen studerar – tänk på att ni gör det för er själva. Inte för era föräldrar. Inte för lärarna. Inte för era kompisar. För er själva. På era egna villkor. Våga fundera vad ni tycker, vad ni känner.

Ni kommer att lyckas, många gånger.  Men ni kommer också att misslyckas. Båda behövs, både segrar och förluster – och båda för er vidare. När ni lyckas, kom ihåg att glädjas. När ni misslyckas – fundera på vad som gick fel, och lämna det bakom er.

Många säger att det var bättre förr. Att skolan var bättre förr. Det tror jag verkligen inte. Jag är säker på att den skola ni går i idag är långt bättre än den jag gick i. Och jag är säker på att det idag krävs mycket mera av er än vad som krävdes av mig då jag gick i skola.

Ni får lära er saker jag har varit tvungen att lära mig först långt senare. För många av er är det ingen sak att stå så här framför skolan och tala, som jag gör idag. Men för mig skulle det ha varit så gott som omöjligt som 16-åring.

Det är en färdighet som skolan av idag har lärt er.

Världen runtomkring förändras hela tiden. Informationsmängden är ofantlig. Jag talade tidigare om att göra egna val. Om att känna efter, om att vara kritisk.

Det här, att kunna vara kritisk, att tänka själv är viktigare än någonsin idag. Och det är nånting  ni lär er i skolan.

Hur kan det då gå om man inte kan tänka själv, analysera det man läser? Om man inte ser skillnaden på rätt information och felaktig?

Om ni ursäktar att jag nu lite låter politiska preferenser färga av sig på det jag berättar, så tänkte jag berätta om nånting jag upplevde hösten 2016.

Jag var i USA under presidentvalet och hade möjligheten att följa med några av de sista valtillfällena, både Hillary Clintons och Trumps.

Två dagar före valet åkte jag ut till Leesburg i delstaten Virginia för att se Trumps valtillställning. Det var en mörk novemberkväll ute på landsbygden. Längs med småvägarna stod människor och köade för att komma in i den jättelika ladan där kampanjtillställningen hölls. Och om man köar i några timmar i en människohop hinner man ju växla några ord med dem man köar med förstås.

Då, några dagar innan valet var jag helt säker på att Hillary skulle vinna. Men jag tänkte att det kan vara intressant att höra varför dessa människor ville rösta på Trump.

Så jag talade med mannen som stod bakom mig, en kille på kanske 40 år. Han berättade att han var från West Virginia, en fattig delstat som förlorat en massa arbetsplatser i och med att världen runtomkring förändrats. ”Trump kommer att öppna kolgruvorna igen, därför röstar jag på honom”, sade han.

Det var ju på ett personligt plan ett rätt rationell motivering. Han behöver ett arbete, Trump har lovat fixa det åt honom. Det är inte ett beslut som jag kan kritisera.

Sen är det ju också sant, att kolgruvorna inte har en framtid. Att de står för bara 1/7 av de arbetsplatser som finns enbart inom solenergisektorn. Att det inte finns något ekonomiskt förnuft i att stöda dem, för att inte tala om den negativa klimatpåverkan de har. Men på ett personligt plan kunde jag förstå honom.

Med paret framför mig var det sämre ställt. ”Hillary vill abortera färdiga bebisar och sälja organen till kineserna”, sade en drygt femtioårig kvinna som stod framför mig. ”Det är klart att vi inte kan ha en sådan president. ”

”Hillary driver en pedofilbusiness i Karibien tillsammans med Anthony Wiener, en demokratisk före detta kongressledamot, det kan vi inte acceptera”, sade en tredje.

Under kvällens lopp hörde jag många liknande historier. Liknande, och totalt osanna.

Vi har mera information hela tiden. Men all information är inte rätt. Det är enormt viktigt för hela vårt samhälle att skilja rätt information från fel. Att känna igen det strunt som de här människorna hade fallit för, och att lyfta fram det som är sanning. Våra demokratiska samhällen är starka, men de är bara starka så länge vi har en befolkning som har fått en utbildning, som kan tänka själv, och kan tänka kritiskt.

Information, kritiskt tänkande, att lyssna på sig själv, att inte välja det lätta svaret på svåra komplicerade frågor är vapnet mot Trumpism. Till det hör också en insikt om sin egen historia. Hur det kan gå om det går fel. Vad demonisering av andra, och en svartvit världsbild kan leda till. Tänk på det när ni sitter i skolbänken eller framför dagstidningen eller nätsidan.

Var kritiska, tänk själva.

Många av er tänker säkert att ni har bråttom. Att ni snabbt måste ta er igenom gymnasiet. Att det har stor betydelse om ni gör det på tre år eller fyra år.

Med risk för att nu kanske ge er studiehandledare gråa här säger jag: det har ni inte. Ni har inte bråttom. Ta er tid. Testa nya saker, leta er fram till det som känns rätt.

I er ålder hade jag ingen aning om vad jag ville bli. I något skede vill jag bli kock. Sen tänkte jag att  journalistens yrke kändes som en bra idé. Läkare vill väl alla människor bli i något skede, jag också, men så blev jag ändå till slut arkitekt.

Och idag är jag riksdagsledamot

Känn ingen stress för att ni idag inte vet vad ni vill. Framtidens arbetsliv ser helt annorlunda ut än det jag skolades för. Större delen av er kommer antagligen att ha flera olika jobb under era karriärer. Så ta det lugnt, försök er på olika saker.

Och om ni har möjlighet – åk på ett utbytesår, studera utomlands, utforska nya miljöer, kliv ut ur er bekvämlighetszon.

Som 17-åring åkte jag till Portugal på ett år. Jag bodde ute i ögruppen Azorerna i en portugisisk familj. Jag gick i portugisisk skola och lärde mig portugisiska.

För mig var det året enormt viktigt. Jag fick dels ett år till att fundera på vad jag ville, men jag fick också insikt i en ny kultur, i en ny språkgrupp. Tack vara portugisiskan lärde jag mig senare lätt spanska och italienska. Jag kan inte tänka mig vad mitt liv idag skulle vara utan de upplevelser jag fick under det året.

Sen träffade jag också min fru via utbyteselevsorganisationen, och det var ju inte så dåligt det heller.

Så om ni kan, åk på utbyte – i gymnasiet, eller senare i livet. Och i vilket fall som helst – tro inte på dem som säger att språkkunskaper inte har betydelse. Att engelskan räcker. För då förminskar ni er egen vy av världen.

Bästa elever.

Jag vill att ni kommer ihåg tre saker av det jag sagt.

• Att studera är fantastiskt. Att få lära sig nytt är ett enormt privilegium. Inse det, njut av det, ta vara på chansen och all den information ni får här i gymnasiet.
• Känn efter vad ni själv vill. Ni studerar för er, inte för någon annan. Pröva er fram. Sannolikheten för att nånting bra händer är större om ni njuter av det ni gör.
• Ni har inte bråttom. Det finns tid. Man kan studera länge, man kan studera många saker. Och om det dyker uppe en möjlighet som kanske till och med lite rubbar de planer ni har haft – så ta vara på möjligheten.
• Och en sak till: Tänk kritiskt. Lär er av historien, akta er för förenklingar och stereotypier. Och njut av varandra, av vänskapen och gemenskapen.

Kära gymnasister. Det blir bra. Grattis till ett nytt skolår fullt av möjligheter.