YLEs roll och det politiska inflytandet

/0 Kommentarer/i , /av

Under senaste veckorna har det förts debatt kring YLEs roll på ett sätt som kan ifrågasättas. Så här tänker jag:

YLE är en instans som har en särskild roll och uppgift. Den rollen är inte bara att tillhandahålla information, utan också att upprätthålla vår gemensamma kultur och vårt kulturarv.

YLEs verksamhet finansieras genom skattemedel. Därför är det på sin plats att föra en politisk och samhällelig debatt om finansieringsnivån och verksamhetens omfattning.

Om man däremot i samma andetag både kritiserar den journalistiska linjen och insinuerar att finansieringen borde minskas och ytterligare är i en ställning där man kan påverka finansieringsbeslutet blir det problematiskt. Sådan kritik kan tolkas som att: ”skriv så här eller så kommer finansieringen att minskas.”

Det är klart att sådana tendenser testar gränserna för pressfrihetsprincipen och därför inte kan tas med en klackspark.

Vi har journalistiska grundprinciper som övervakas av Opinionsnämnden för massmedier. På så sätt ser vi till att branschen agerar i enlighet med sina principer.

Det är inte vår uppgift som politiker att bestämma över nyhetsinnehållet eller den journalistiska linjen. Vi måste tolerera kritisk granskning. Det är inte heller vår sak att gå åt YLE om vi tycker att opinionsmätningar inte publiceras i rätt tid, för att nämna en absurd diskussion som förts de senaste dagarna.

I Finland är förtroendet för institutioner starkt. Självfallet ska förtroendet inte vara blint. Det är både rätt och viktigt att diskutera institutionernas roll och funktion.

Men vi kan förvänta oss både förståelse och engagemang för rättsstatens grundläggande principer från de beslutsfattare som sitter vid makten.

Det är skillnad mellan att kritisera ett beslut och hävda att beslutsfattaren borde sparkas. Det är skillnad mellan att debattera en åsikt som medier framför genom att försvara sin egen syn, och att hota med att minska förutsättningarna för att media skall kunna uttrycka sin åsikt.

Det sistnämnda alternativet är inte den väg vi bör gå in på.

EU står inför stora förändringar

/0 Kommentarer/i , /av

När Finland blev medlem i EU blev vi unionens femtonde medlemsland. Idag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har  utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills  kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför NATO, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med i en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om de inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldova, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än någon annan av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet  när Polen meddelade att landet slutar stöda Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar  kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska  kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid. Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar till att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EUs trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.

Om inte reglerna i dagens EU är de samma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

(insändare i Österbottens tidning 26.11.2023)

Tal på Hangös 150-årsjubileum 10.1.2024

/0 Kommentarer/i , /av

Bästa vänner, hyvät ystävät,

Det är en stor glädje för mig att få framföra statsmaktens hälsning här ikväll. Hangö hör ju till våra yngsta riktiga städer – här väljer jag att inte räkna med de som uppkommer genom sammanslagningar här och där – men trots det är det en stad.

Belägen på en udde, som riktiga städer skall vara – det är i Hangö man har hittat inspirationen till New York, San Fransisco, Istanbul, Kapstaden och många fler. Eller ja, här kunde man kanske ha hittat inspiration om tidslinjen sett lite annorlunda ut.

Det finns järnväg, industri och hamn – och strand, för att bidra med lite glamour! Här finns allt en stad behöver!

Hyvät ystävät,

Hanko on käsite. Täällä on aurinkoa, valoa, glamouria. Historiaa ja lupauksia tulevasta. Ja se on Suomen eteläisimpänä kaupunkina myös portti Manner-Eurooppaan. Kun tulee Hankoon – on se sitten autolla, junalla tai kuten minä yleensä tulen, veneellä idästä tai lännestä – niin astuu toiseen maailmaan. Kaupungissa on seikkailun makua. Rakennukset kertovat kauneuden kaipuusta ja hyvän elämän tavoittelusta. Appelgrenintien talot ovat jotain hieman erilaista ja koko ajan läsnä oleva ranta, tyrskyt, horisontti ja meri antavat lupauksen seikkailusta.

Siitä huolimatta Hanko on nimenomaan Suomea. Viivan toisessa päässä ei ole enää Petsamo, mutta Hanko on paikallaan.

Hangös historia innehåller en mängd spännande episoder som påverkat hela Finlands historia. Er avgående stadsdirektör berättar ändå dessa historier betydligt bättre än de flesta, så jag överlåter dem åt honom.

Men som Kyrkslättbo – för vi har ju våra egna erfarenheter av ockupation – vill jag ändå lyfta fram Hangös dramatiska år under mellankrigstiden då staden evakuerades och ockuperades av fiendetrupper. En dyster tid i Hangös historia, men Hangö föll inte ihop. Efter att befrielsen kom kunde man se att Hangö fortfarande var Hangö. En stark kultur och identitet bär också en stad genom svåra tider. Och hjälper den att spira igen när stolen sticker fram.

Vi är på historisk mark, och vi kan tacksamt fira Hangös 150 år, och se fram emot de kommande 150.

Det har gått en järnväg från Helsingfors till Hangö ända sedan år 1873. Staden byggdes just tack vare den, och hamnen. Där landtrafiken mötte havet föddes en stad.

Hyvät ystävät,

Maantiede suosii Hankoa. Siinä missä rautatie törmää mereen, syntyi kaupunki. Ja rautatien varrelle syntyi toimeliaisuutta, työssäkäyntialuetta ja ajatusten, palveluiden ja tuotteiden vaihtoa. Pitkään Hankoon matkustava joutui vaihtamaan junaa matkan varrella, mutta tällä viikolla otimme ison askeleen parempaan suuntaan. Minulla oli ilo olla mukana ensimmäisellä suoralla sähköjunayhteydellä tehdyllä matkalla Helsingistä viime sunnuntaina.

Se, että se toteutui, oli osoitus siitä, että pitkäaikainen, puoluerajat ylittävä vaikuttaminen kantaa hedelmää. Keskustelua on käyty monella tasolla jo pitkään. 2000-luvun alussa Christina Gestrinin, Maarit Feldt-Rannan ja Thomas Blomqvistin kaltaiset entiset kansanedustajat virittivät keskustelua ja tekivät talousarvioaloitteita. Paikalliset toimijat pitkin rantarataa kirjoittivat lehtiin. Iso askel eteenpäin oli Antti Rinteen hallituksen ensimmäiseen lisätalousarvio, jossa myönsimme määrärahoja Hanko-Hyvinkää -radan sähköistämiseksi. Vaikuttaminen jatkui, ja nyt olemme siinä pisteessä, että radalla liikennöinti on aloitettu.

Ja työ jatkuu – arbetet fortsätter.

Vi behöver ännu fler turer och kanske några stopp till på vägen. Jag tittar här t.ex. på de Ingåbor som skymtar i salen.

Vi behöver ett spårpar till längs med kustbanan för att göra det lättare för lokatrafiken och fjärrtrafiken att samsas. Så det återstår en del arbete. Men visst är det här ett stort steg i rätt riktning. Hangö lever upp på sommaren sägs det, men Hangö är förstås fint i alla årstider – och med fungerande, enkla och direkta förbindelser blir det här möjligt.

Hyvät ystävät,

Kukoistava Uusimaa Hangosta länteen Kymenlaaksoon edellyttää toimivia yhteyksiä. Se edellyttää teitä, rautateitä ja satamia. Itään kuljemme junalla, bussilla ja autolla – ja sataman kautta suuntaamme maailmalle.

Tulevaisuutemme edellyttää myös hyvin toimivia työmarkkinoita, yrittäjyyttä, kestävää taloutta sekä osallistavaa ja vieraanvaraista yhteiskuntaa. Suomen hallitus tekee työtä näiden asioiden eteen. Kuten aina politiikassa, jotkut asiat sujuvat helpommin ja toiset tarjoavat haasteita. Mutta on kiistatonta, että tarvitsemme uudistuksia, jotka vahvistavat taloutta nyt ja pitkällä aikavälillä. On selvää, että osa tästä työstä on vaikeaa ja että se edellyttää toimivaa, ehkä uudenlaistakin vuoropuhelua työmarkkinaosapuolten välillä.

Myös kaupunkimme ja kuntamme kamppailevat nyt haastavana aikana. Hangossa on kuitenkin potentiaalia pärjätä tässä kisassa hyvin, kuten tämä ilta jo on osoittanut.

Från Hangö har i tiden världens största sillflotta åkt ut till vattnen utanför Island för att fiska. Alla känner vi ju till det breda leendet i Hangö kex som ännu pryder den gamla fabrikens vägg. I Hangö produceras både säkerhet för inhemskt bruk och högteknologiska produkter som förs ut i världen och hamnen bidrar till att vi får de varor vi behöver för vårt dagliga liv. Det finns både historia och nutid, traditioner, möjligheter och en oändlig potential till vad som helst här vid Finlands sydspets.

Som europa- och ägarstyrningsminister finns mitt kontor på Statsrådets kansli, där jag huserar tillsammans med statsministern. Statsminister Orpo beklagar att hans kalender inte tillät ett besök här ikväll, men han sänder sina varmaste gratulationer.

Pääministeri Orpo pahoittelee, että ei päässyt paikalle tänään, mutta välittää teille lämpimät onnittelunsa.

On suuri ilo olla täällä kanssanne tänään.

Det är en sann glädje att få vara här tillsammans med er och själv kunna säga grattis Hangö! Tack.

Med nyfikenhet mot det nya

/0 Kommentarer/i /av

När jag reser runt i Europa för att driva finländska och EU-frågor märker jag ofta att vår röst väger tungt. Vi är ett litet land, men folk lyssnar på oss. Jag känner mig stolt över det. 

Vi håller oss till saken, vi går till sakens kärna. Vi är beslutsamma när det behövs, samtidigt som vi förstår att mål oftast bara kan uppnås genom att alla kan jämkas och se det gemensamma. Vi har förmågan att ”se skogen för träden”. 

I dag firar vi återigen vårt eget lands, Finlands, självständighetsdag. Jag representerar en generation som har levt hela sitt liv i ett fritt och självständigt Finland utan att behöva försvara sitt land med vapen i hand. Detta är ett privilegium, och jag känner en stor tacksamhet mot dem, som kom före mig och gjorde det möjligt. Det är ett privilegium som jag aldrig kommer att ta för givet. 

Vår självständighetsdag är dagen, så då vi stannar upp och reflekterar över var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. I min egen roll som politiker är min uppmärksamhet särskilt riktad mot det senare. Vi har inga krigsskulder att betala, men vi har en välfärdsskuld. Den uppgiften bör förena oss snarare än splittra oss. Precis som betalningen av krigsskulden förenade tidigare generationer.  

Ordet ”självständighet” betyder att stå på egna ben ”att stå själv”. När ett barn lär sig gå ser det sin mamma eller pappa stå framför sig med armarna utsträckta. De ser en pålitlig person som är beredd att stötta när stegen vacklar. 

Vi kan tala om ett välfärdssamhälle när det finns långt fler människor som lär sig att gå stadigt än de som vacklar, och när de som vacklar kan lita på deras stöd.

Det Finland som blev självständigt för 106 år sedan såg annorlunda ut än det Finland vi lever i idag. Under årens lopp har vi lärt oss nya saker, gått från att vara ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat, utvecklat handeln och ökat vår växelverkan med resten av världen. Finländare har flyttat till andra länder och fört finländskheten med sig – och nya finländare har anslutit sig till oss och bidragit till vår bild av vad vi är. 

Vi har förändrats, mångfalden har ökat men den underliggande andan och idén är densamma: Finland är ett land som inte går sönder av smått. Det är ett land där ärlighet och mod värdesätts och ett land där man hjälper både vän och främling. Samtidigt har också något förändrats: från tiden, då Jussi röjde skog och mark har vi blivit en nation av ingenjörer som bygger kvantdatorer och tar våra första stapplande steg som världsmedborgare.

Personligen tror jag på ett Finland, vars framgång föds av arbete och ärlighet, empati och förtroende, med andra ord av vår tro på det goda och på varandra. När vi blickar mot framtiden är det också skäl att ha med en god dos positiv nyfikenhet inför det nya som väntar bakom hörnet. 

I dag firar vi både vårt förflutna och vår framtid.

Benina Uotinen ny riksdagsassistent för minister Adlercreutz

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Benina Uotinen har valts till riksdagsassistent för Europa- och ägarstyrningsminister Anders Adlercreutz (SFP). Uotinen tillträdde tjänsten den 4 december. Uotinen är politices kandidat från Åbo Akademi och på slutrakan av sina magisterstudier i folkrätt.

Uotinen är hemma från Esbo och har tidigare varit praktikant på europaparlamentariker Nils Torvalds stab i Europaparlamentet och på Finlands ständiga representation för FN i Genève samt arbetat som tjänsteman på myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.

– Jag ser framemot de nya utmaningarna som följer av att få hjälpa Anders i riksdagen. Det erbjuder en utmärkt insikt i det dagliga politiska arbetet, säger Uotinen.

– Det gläder mig att få med Benina i teamet. Hon har bred internationell arbetserfarenhet och en positiv attityd vilket behövs för att kunna klara av det hektiska riksdagsarbetet, säger Adlercreutz.

Vi behöver ett större EU för att garantera freden – räkna med stora förändringar

/1 Kommentar/i , , /av

När Finland blev medlem av EU blev vi unionens femtonde medlemsland. I dag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför Nato, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om det inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldavien, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar, för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än något annat av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet när Polen meddelade att landet slutar stödja Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid . Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar efter att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EU:s trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.

Om inte reglerna i dagens EU är desamma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

(Kolumn i HBL 20.11.2023)

EU står inför stora förändringar

/0 Kommentarer/i , /av

När Finland blev medlem av EU blev vi unionens femtonde medlemsland. Idag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har  utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills  kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför NATO, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om det inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldova, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar, för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än någon annan av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet  när Polen meddelade att landet slutar stöda Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar  kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska  kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid. Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar till att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EUs trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.
Om inte reglerna i dagens EU är de samma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

 

 

Keynote, UNIFI Sustainability and Responsibility Seminar

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Sustainability. What is it? It’s behaving. It’s being responsible. It’s what you teach your kids. But still something we often neglect when it really matters.

The obvious somehow becomes expendable. The factor that is totally crucial for long term viability or even profitability becomes something you postpone, push aside.

The topic of sustainability and responsibility in business is the biggest issue that faces our industries, our world,  today.

Because what we do today defines what the world will look like tomorrow.

Climate change affects everything and everyone in one way or the other. It affects the most basic things in our lives – from where it is possible to live to what kind of food we can grow and eat.

We are dependent on our ecosystems in everything we do. So why not take care of it. Why not give it the attention it deserves?

We know what to do.

We need to reduce our emissions. We need to stop the loss of biodiversity. We need a transition to clean, renewable energy. We need an industrial revolution.

And yes, I say industrial – because our businesses are central in contributing to the transition to a more sustainable economy.

As a fairly small player globally, one might think that what happens in Finland is not that important on a larger scale, but that could not be further from the truth. It’s not about our absolute share of global greenhouse gases. It’s about the positive impact we can make, it’s about our handprint.

I’ll give you one example. The frequency converter, a small device that makes electrical motors more effective, saves 135 000 000 tons of Co2 emissions annually and globally. That handprint comes to a large extent from Vasa, where Vacon, nowadays Danfoss, is one of the trailblazers in the field.

So what happens in Finland does not stay in Finland – we have every opportunity to show leadership and show the way.

By doing this, we are one step ahead – by promoting research and innovation on sustainability related issues we can create new solutions to the challenges we face.

And we all know these challenges need addressing. Therefore the demand for solutions, products and services in line with sustainability standards will grow – and Finnish businesses can be at the forefront of providing these solutions.

As an active member of the Europan Union, we have an important role to play as well.

The EU is the largest single market in the world. This is something of a favourite subject of mine, so if you’ll allow me, I would like to highlight this: it is the largest single market – in the world.

And what does this mean? It’s a market without borders. It means that it allows goods, services, and people to freely move within the union. It allows us to do trade and business with each other.

While creating a broader choice of products and services for all EU citizens, it also creates an opportunity for the EU to set standards.

And when the EU sets standards it has global implications. In a way, it’s as simple as that – when we are ambitious and demand more, the surrounding world needs to do more – if they want to take part in the largest single market in the world.

By looking ahead, by seeing opportunities instead of problems, and by thinking outside of the box instead of sticking our head into the sand we can have a real global impact – both Finland as a nation, and the European Union as a community on the global level.

That is why we need to work with an ambitious and serious agenda on the Green transition and on sustainable growth.

The European Commission introduced the EU Green Deal in December 2019 – almost exactly 4 years ago.

As you all know, the main goal is to make the EU climate neutral by 2050, and transform the EU economy to become more sustainable.

An important milestone in the EU Green Deal is the 2030 goal of reducing green house gas pollution by 55 per cent compared to the levels from 1990.

As the EU loves project names, and acronyms – I really have had to work on those – the goal of reaching this has been named “Fit for 55”, where 15 different legislative proposals have been put forward regarding climate, energy, transport, finance and taxation.

Not all of these are without problems for Finland of course. I would assume most of us have heard things about the Nature restoration law, or “Ennalistamisasetus” in Finnish – or the EU Forest Strategy, filled with acronyms like LULUCF and concepts like taxonomy.

I will not go into these today, but the public discussion around these clearly shows how difficult it will be to reach commonly accepted solutions to the existential problems we are facing.

That being said, it is of course important that EU regulation takes national realities into account. Therefore this government will put effort into be even more effective in influencing EU policy in a timely fashion, before they become decided regulation.

Even though there is a new Commission coming next year, and we have elections coming up and a new European Parliament where political power may shift, we can be fairly certain that the path we are on is the one that we will continue to walk.

The Commission President Ursula von der Leyen kept the green transition as the number one concept also in her recent State of the Union speech.

The new Commission, no matter how it will look like, will begin by shaping the 2040 goals, on our way to 2050. This is one of the major tasks right at the start of the new term.

I think it’s important to make sure that we also see the opportunities that exist within these challenges.

Because even though we face serious challenges in many sectors, we have also done many things right in Finland. It is not a coincidence that our green transition investment pipeline exceeded 100 billion euros.

Us being trailblazers in the green transition is due to us having the cheapest electricity in Northern Europe and the best electricity grid. And those things again, are due to us being ahead in the very same green transition. Is it the Chicken or the egg? Kind of both at the same time.

As Nordic countries we also have an opportunity to carry the issue forward together and set an example for our fellow member states.

Dear friends,

We have to remember that sustainability is a cross-sector concept, in order to affect real change we need to see action on all levels in society.

Higher education plays an important role here.

Finland has been strongly involved in promoting the construction of the European Education Area. We can congratulate ourselves on the fact that Finnish universities have been very successful in the highly competitive European Universities initiative, with 19 universities already participating.

We’ve certainly had challenges recently – Russia’s brutal war of aggression in Ukraine, the pandemic, and heightened tensions in world politics underline the importance of a crisis-resistant society, both at a national and a European level. This highlights the need to make sure students preserve their faith in a better future, and here we all have a responsibility.

Universities, through their research knowledge and expertise, have an important role to play in building crisis resilience and security of supply, and in supporting the EU’s self-sufficiency and strategic autonomy.

Universities can and should be able to respond to the rapidly changing skills needs of the labor market, and support business renewal as well as raising the education levels of the population.

I firmly believe that the free movement of students, researchers and scientists within and outside the EU provides the best added value.

The Erasmus programme, for example, is the crown jewel of European student exchange. I would strongly encourage students, teachers and researchers alike to take part in exchange programmes and the various European cooperation projects that are offered.

My own journey through exchange studies both in Portugal and Spain certainly shaped me and my life. I cast my vote for Finland’s entry into the EU while I was living the European dream, as an Erasmus student in Barcelona.

We know that there will be fierce competition for talent, it’s obviously already happening today, but will be even more fierce tomorrow. Industrial productivity, the prosperity of our societies and the achievement of our climate objectives depend in large part on the ability to retain and attract workers.

This is not only my view, but it is widely shared in the EU member states. In the conclusions of the European Council, this has repeatedly been at the forefront.

The need to strengthen education and research is key when we want to reinforce our strategic autonomy and competitiveness. The emphasis on strong cooperation in education and research is therefore very important for us.

The availability of skilled labour has recently been at the center of many Commission initiatives. All fields are included – some are more vital than others; the clean transition, cybersecurity, the battery industry, digital skills, well educated teachers, knowledge of space and so on.

We must also talk about a commitment to research and development funding. The current government is committed to a historic long-term investment. This will significantly strengthen the capacity of universities and research institutions.

From next year, we will substantially increase the level of national R&D funding towards 4 percent of GDP. Our firm intention is to create a solid basis and conditions for improving Finland’s competitiveness long into the future.

These increases will be targeted at activities with the widest possible impact on productivity and economic growth.

Particular emphasis will be placed on basic research at universities, applied research at universities of applied sciences and on increasing and modernising researcher training, so that we can make the most of this investment.

Finland has also long argued that all EU member states should increase R&D investment towards the commonly agreed EU target of 3 percent of GDP.

We are now setting a good example – and our 4 per cent target and its implementation has indeed attracted a lot of interest from both other member states and also from the European Commission.

Dear friends –

It comes down to this. The green transition is a huge opportunity for all of us. For businesses, for education, for society. Over 100 billions of investments are queueing up at our border. If even a small part of those become reality the benefits are substantial.

This is an industrial revolution and the universities are the factories of the future. We already some of the tools to make it happen. You create more as we speak. The opportunities lie ahead of us. They are  obvious, they are crucial, and fortunately even profitable.  So no more postponements. No pushing aside. Let’s get to it.

(Keynote held att Svenska Handelshögskolan 7.11.2023)

Utredning om EU-karriärer visar hur underrepresenterade Finland är i Bryssel Minister Adlercreutz: I EU behövs fler finländare

/0 Kommentarer/i , , /av

Flera nordeuropeiska länder, inklusive Finland, riskerar att hamna i en situation där betydligt färre av deras medborgare arbetar i EU-uppdrag än vad man skulle kunna anta utifrån deras andel av befolkningen i EU. Det här är en sak som vi varit bekymrade över en längre tid. Synen på EU och EU:s existensberättigande påverkas av hur stor andel av medborgarna i ens hemland som arbetar vid EU-institutionerna. Upplever man att ens egen röst blir hörd i EU eller inte? Den färska utredningen om EU-karriärer är central med tanke på Finlands inflytande i EU. Utredningen redogör för orsakerna till underrepresentation och erbjuder lösningar för att förbättra situationen.

Det handlar om unionens trovärdighet i medborgarnas ögon, men också om kvaliteten på unionens politikåtgärder. Kännedom om de olika ländernas särdrag förbättrar i synnerhet kommissionens initiativ.

Så som vi också konstaterat i vårt regeringsprogram är Europeiska unionen Finlands viktigaste referensram och värdegemenskap inom såväl politik som ekonomi. I vår EU-politik betonas främjande av konkurrenskraften och den inre marknaden samt en hållbar tillväxtpolitik som utgår från att förbättra medlemsstaternas offentliga finanser och skuldhållbarhet.

Dessutom vill vi stärka EU:s globala roll och handlingsförmåga. EU är inte vår försvarspolitiska lösning, men unionen har en tydlig säkerhetspolitisk dimension.

Konsekventa politikåtgärder för att bekämpa klimatförändringar och bevara den biologiska mångfalden måste vidtas i EU också i fortsättningen. Vi främjar investeringar i ren energi och utnyttjar naturresurser på ett hållbart sätt. Med tanke på unionens funktion och trovärdighet är det särskilt viktigt att främja rättsstatsprincipen och korruptionsbekämpningen i EU. I ett globalt perspektiv har EU en central roll när det gäller att främja de mänskliga rättigheterna och demokratin.

Allt detta förutsätter goda förbindelser mellan Helsingfors och Bryssel. Ju bättre människorna i kommissionens korridorer känner till våra synpunkter och särdrag, desto bättre förutsättningar har vi att främja dessa frågor på EU-nivå. Att främja EU-rekryteringar ska därför ses som ett sätt att effektivisera inflytandet i EU.

Tillsammans med kommissionen har vi utarbetat en handlingsplan med målet att öka antalet finländare som arbetar i EU. Åtgärder behövs naturligtvis både här i Finland och i Bryssel.

Under hösten kommer regeringen att dra upp riktlinjer för prioriteringarna i EU-inflytandet både under den nuvarande kommissionens återstående mandatperiod och med tanke på den kommande kommissionens program. Dessutom säkerställer vi tjänstemännens kunnande i EU-frågor och främjar finländska tjänstemäns tillträde till EU-uppgifter och avancering vid institutionerna. Våra förutsättningar för föregripande inflytande förbättras också genom att antalet nationella experter och praktikanter (NEPT) vid EU-institutionerna ökar. I budgeten för nästa år ingår en nivåhöjning för finansieringen av de nationella experterna.

Det är viktigt att politiska beslut grundar sig på tillförlitlig information. Nu har vi en utredning som ger en utmärkt grund för riktlinjer och påverkansåtgärder både på kort och på längre sikt.

Det är i Finlands intresse att EU utvecklas till en bättre och mer fungerande union. Därför behövs det fler finländare i EU.

Publicerad på statsrådets nätsidor den 6.10.2023.

Tal vid kronprinsessan Victorias besök i Finland

/0 Kommentarer/i , , /av

Ers kungliga högheter, excellenser, mina damer och herrar, bästa vänner.

Sverige är FInlands närmaste partner säger vårt regeringsprogram. Det är första gången vi klart säger att Finlands och Sveriges relation är unik och speciell i ett regeringsprogram.  

Och det är skäl att poängtera, i detta sällskap, att sommarens regeringskris inte hade något med denna skrivning att göra. Vi hade helt andra utmaningar. 

I Storbritannien  brukar man tala om ett ”Special Relationship”. Med det menar man Storbritannieins speciella förhållande till USA. Jag vet inte om det mera stämmer. Men för Finland och Sverige stämmer det. Vi har ett speciellt förhållande. 

Förhållandet var speciellt när biskop Henrik steg i land i Egentliga Finland. 

Förhållandet var speciellt när Gustav Vasas son, hertig Johan, blev herre på Åbo slott. 

Relationen var speciell när Stålhandskes hakkapeliter plöjde genom Pappenheims led under 30-åriga kriget eller när Paavo Nurmi duellerade mot Edvin Wide på tjugotalet. 

Relationen fick igen ett bevis på sin hållbarhet när svenska piloter skötte bevakningen av en stor del av det finländska luftrummet under vinterkriget med sina Gloster Gladiator plan. 

Och det, att relationen är speciell, bevisade Tager Erlander för drygt 70 år sedan, när Sverige, till stor del av solidaritet mot Finland, beslöt sig för att stanna utanför Nato. Sverige ville inte lämna Finland ensamt. 

För mig som Europaminister känns det för all del lite genant att årtalet 1995 i Finland inte primärt väcker tanken om att Finland då blev EU-.medlem utan att vi då äntligen slog Sverige i en VM-final. 

Så relationen är speciell. 

En resa till Sverige är, och nu gissar jag, men tror att jag har rätt, med stor sannolikhet den första utlandsresan för en en majoritet av finländarna. 

Jag har fem barn, och om man frågar dem vart de skulle villa åka, säger de alltid Ängelholm och Sverige. Och Systrarna på Skäret med världens mest fantastiska jordgubbssaft och underbara små hjärtbakelser med vainljkräm i. 

Sverige har en speciell plats i våra hjärtan och relationen har varit speciell och nära i snart tusen år. Därför är det passande och rätt att vi får fira en del av ert  – ja vårt – jubileum här i FInland, på Hanaholmen som i sig är ett resultat av de band vi har. Hanaholmen var resultatet av Sveriges gåva till det 50-åriga Finland 1967. 

Jag sade inledningsvis att vi nu på ett politiskt plan står närmare varandra än nägonsin. Den process som förde FInland och snart Sverige in i Nato är också ett bevis på detta. 

Om ni tillåter så går jag nu 200 år tillbaka i tiden. 

Min släkting ett antal generationer bakåt, Carl Johan Adlercreutz, var den general som ledde de finsk-svenska trupperna genom Lappland ner mot Stockholm efter det katastrofala kriget 1808-1809. Han var den person, som sedan desarmerade Gustav IV Adolf och indirekt bär ansvaret för att familjen Bernadotte kom till tronen. 

Ja, vissa tungor säger, att han för ett ögonblick själv övervägde att sätta kronan på sitt eget huvud. Men så gjorde han lyckligtvis inte. Jag tror de var klokt med tanke på oss alla. 

Några månader tidigare ledde han de svenska trupperna vid slaget vid Oravais 1809. Efter slaget – som vi förlorade – rådde det stor bitterhet inom officerskåren. Man upplevde att Gustav IV Adolf svikit Finland. Man insåg, att Finland var förlorat. Riket skulle rämna i tu. 

På det rykande slagfältet beslöt de besegrade officerarna att de knäpper upp den yttersta knappen på uniformsrockens ärm för att markera sin besvikelse. Och de knäpper den inte  förrän Sverige och Finland igen är ett rike. 

På vissa svenska tavlor från 1800-talet lär man kunna se officerare som har den yttersta ärmknappen oknäppt. Knappen vara öppen i väntan på en återförening. 

Snart kommer denna återförening att ske. När Sverige och Finland båda två är medlemmar av Nato kan man säga att bandet är lika starkt som det var för 215 år sedan. Då knäpper även jag den yttersta kostymärmsknappen och det känns ju som en bra slutfanfar på detta år, då vi fått fira att det gått 500 år sedan Gustav Vasa kröntes och 50 år sedan Hanaholmens kulturcentrum föddes. 

Finlands band till Sverige är starkare än någonsin, och kronprinsessans besök är ett tecken på det.